myonedirectionovel.blogg.se

• Läs ALLTID igenom det du har skrivit. Tro mig, det är inte så kul att läsa en massa stavfel etc...
• Skriv när du är inspirerad.
• Ha med dig ett anteckningsblock (mobilen funkar också!) så du kan kludda ner om du får någon idé.
• Skriv inte med sirapshjärna.
• Skriv inte när du känner dig pressad. Skriv när du känner för't.
• Be någon annan läsa igenom det du skrivit innan du t.ex publicerar det. Kanske får du några tips på hur du ska skriva eller en idé!? :D
• Skriv inte för att få kommentarer, (även om det såklart är trevligt att få.) Det blir bara konstlat och du blir besviken/frustrerad om det inte går vägen. Skriv bara, låt det flöda! Då kan jag garantera att du får mer läsare!

 

Förskräckt vänder jag mig om och möter ett par dimmiga, grå ögon. Luke har ett stort flin på läpparna och han ser flummig ut. Han tar min hand, håller den hårt. Jag säger inget, försöker ta tillbaka min hand men hans grepp om mig hårdnar. Sakta börjar paniken krypa i mig.

’’Oh, someones in a hurry?’’ frågar han kallt och flinar mer.

’’Luke. Please. Drop. Me’’.

Luke skakar bara på huvudet. Ett litet skratt lämnar honom innan han tar tag i mig hårdare och i ett nafs har han tryckt upp mig mot den iskalla tegelstensväggen. Han lämnar kalla små kyssar på min hals och jag försöker slita mig lös. Det är till ingen hjälp.

’’S-stop’’, gnyr jag. Jag känner tårarna samlas i ögonen.

’’Oh sush you. A beautiful and naughty girl like you needs some sort of punishment, you know’’. Med dem orden böjer han sig fram och kolliderar sina läppar med mina innan jag ens hunnit tänka igenom på vad han nyss sagt. ’Some sort of punishment’ dröjer sig kvar i mitt huvud och jag är säker på vad detta kommer leda till. Jag börjar hulka och skaka kraftigt. Tårarna strilar nerför mitt ansikte och jag fryser. Luke trycker sig närmare och närmare. Han börjar snart pussa mig igen vid halsen och jag tar tillfället i akt för att försöka skrika på hjälp. Någon måste ju höra? Men jag hinner inte ens öppna munnen innan Lukes hand är där och jag blir så chockad att jag får svårt att andas.

’’Shut it princess. I know you want this as much as I do’’ mumlar han mot mitt nyckelben innan den andra handen börjar peta på klänningens dragkedja där bak på ryggen. Han är inte mild i rörelserna och det gör ont. Bara att han andas på mig får det att kvida i magen. Jag gnyr och gråter häftigt, försöker sparka av mig honom, men det är omöjligt. Luke är tio gånger starkare än mig, om inte mer. Jag är förlorad. There’s no chance I get out of this. Jag försöker hoppa, göra så att han ska tappa greppet om mig. Istället känner jag en sting av smärta på min kind och jag inser att han just precis, i detta nu, har gett mig en fet örfil. Det bränner och svider. Jag är så rädd att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Eftersom han bara står där för en stund och flinar sparkar jag honom så hårt jag kan på benet men missar totalt. Han är snabbare än vad jag trodde, trots med all gift i kroppen. Lukes ögon är svarta. Envishet, lust och ilska lyser i dem. Strax intar återigen det där snuskiga flinet på hans alkohol rykande ansikte.

’’Oh you want it that way? Like it rough, huh?’’.

‘’Piss off’’ gråter jag. Innan jag får fram något mer är han återigen fastklistrad på mina läppar och det gör ont. Jag är nästan rädd att tänderna ska lossna.

’’Lemme...ouwt…pwleaze…’’ försöker jag få fram mellan de våldsamma kyssarna.

Han svarar inte utan för återigen sin hand till dragkedjan där bak och med ett *zip* har han lyckats öppna den. Nu är det över, tänker jag. Nu är jag fast. Jag blundar hårt, väntar på att han ska slita av mig klänningen. Jag gråter och försöker skrika och slå vilt men det är så för jävla hopplöst. Han stönar i mitt öra,

’’Lets the fun begin my lit-’’

‘’LEAVE HER ALONE!’’.

Jag hänger inte riktigt med på vad som händer eftersom det går så snabbt. Jag kan urskilja ett välkänt ansikte bland mina tårfyllda ögon. Det är Niall. Luke ligger på marken en bit bort, totalt avtuppad. Nialls ansikte är högrött och han är arg. Om blickar kunde döda skulle Luke bara vara en liten svart fläck -eller inget alls- vid det här laget.

’’You okay?’’ frågar han stressat och ser på mig från topp till tå. Självklart är jag ju inte det men jag nickar sakta då jag inte blivit direkt kritiskt skadad. Han tar min hand och vi börjar springa. Jag vet inte vart vi springer men jag känner mig trygg med honom. Vet att han aldrig skulle skada mig även om jag gjort mer skada på honom än vad jag kan ana. Vi springer genom en skog och jag snubblar runt på mina stiletter och bestämmer mig tillslut att ta av mig dem. Jag gnyr till vid den isande och bitande känslan i tårna när jag börjar springa på den packade snön.

När vi tillslut stannar är vi på baksidan av ett stort hus. Niall leder mig in via altanen och vi hamnar i ett stort vardagsrum.

’’This is my house’’ säger han och ger mig en snabb blick. Först förstår jag inte vad han säger eftersom jag fortfarande är i chock efter händelsen med Luke, Tillslut nickar jag sakta och ser mig omkring. Vardagsrummet är stort och ljust. En otänd eldstad står i ena hörnet och mittemot en stor fluffig soffa. En teve finns placerad strax ovanför eldstaden. Tavlor och familjefoton är uppställda och hängda lite här och var. Krukväxter och en stor gammal bokhylla finns placerade i rummet. Resten är mest kartonger som inte hunnit bli uppackade.

’’Sorry, it’s a little bit messy’’.

’’Get off me, Luke!’’, halv skriker/halv viskar jag och försöker pressa bort honom.

’’Chels. It’s me! Niall! Chelsea, listen to me!’’, hör jag en röst säga. Jag rycker till. Det är inte Lukes röst som talar och jag vaknar upp från mina fantasier. Jag ser Nialls oroliga blick och de blå ögonen är blanka. Jag ser på hans utsträckta armar och inom loppet av en halv sekund kraschar jag rakt in i honom. Han omfamnar mig. Jag bryr mig inte om att jag gör hans tröja blöt av mina tårar. Han stryker mig på huvudet och vaggar oss fram och tillbaka. Han håller mig hårdare och jag klamrar mig fast, vägrar släppa taget. Niall är varm och så småningom börjar jag lugna ner mig en aning. Hulkningarna avtar.

 ‘’I’m so sorry, Niall , for what I’ve done to you!’’ säger jag förtvivlat och skäms ända ner till tårna. Hur kunde jag bara säga att han skulle lämna mig ifred och sedan gå runt med Luke som värsta tönten? Hur fasiken tänkte jag?

’’It’s okay. Shh’’. Han stryker med tummen sin på min hjässa.

Tillslut tar han ett steg bakåt och jag –mot min vilja- blir tvungen att lämna hans varma famn.

’’Wait here a second and I’ll get you some clothes. You can make yourself at home while waiting! Do you want a cup of tea by the way?’’ frågar han nervöst.

‘’That would be lovely’’, viskar jag tillbaka eftersom det är det enda jag kan få fram, plus ett svagt léende. Han ler tillbaka lite och går till en byrå som står placerad längst bak i vardagsrummet. Han drar fram ett par grå mjukisbyxor och en matchande hoodie med trycket KEEP CALM AND EAT NANDOS. Jag kan inte låta bli att fnissa till. Först ser han oförståendes på mig innan han fattar vad jag skrattar åt.

’’So you like Nando’s?’’ frågar jag.

’’Well, my mum know’s me too well sometimes…’’mumlar han och får en rosa ton på sina kinder. Han räcker över kläderna. Vi står där tysta och stämningen goes awkward.

’’Uhm…I leave so you can… change’’säger han och sväljer hårt. Jag nickar bara och vänder mig om. Jag hör honom lämna. Snabbt trär jag på mig kläderna och viker ihop klänningen som jag sedan lägger på en stol. Klackarna ställer jag bredvid. Jag går fram till en helfigurs spegel som står placerad i ena hörnet och ser att kläderna faktiskt passar min kropp. Hoodien är dock något lång i ärmarna men annars funkar det fin-fint. När jag ser mitt ansikte får jag nästan en liten chock. I look like shit! Damn -fucking- damn you Luke. Snabbt försöker jag fixa till håret lite i en slarvig fläta och sätter mig i soffan. Genast känner jag mig ensam och Lukes röst ekar i huvudet.

‘Oh you want it that way? Like it rough, huh?’

Jag får hålla tillbaka för att inte börja gråta igen.

‘Oh sush you. A beautiful and naughty girl like you needs some sort of punishment, you know’

Jag kryper ihop och håller armarna runt mina knän. Jag vaggar sakta fram och tillbaka på den mjuka soffan.

Snart kikar Nialls huvud fram och han kommer till mig med en kopp. Även han har bytt ut sin svarta klädsel mot ett par mjukisar och vit t-shirt. Jag tackar och tar emot. Niall däremot ställer sin kopp på bordet och försvinner bort till eldstaden. Först undrar jag ’what the heck is he doing?’ Men sen hör jag ett litet sprak och en liten låga syns.

’’So you won’t freeze’’ säger han lågt och han blir sådär gulligt Niall-röd i ansiktet igen. Jag ler som svar. Han sätter sig bredvid mig och utan att tveka en sekund kryper jag upp i hans famn som ett litet barn. Han säger inget, tar nervöst en klunk från sitt te.

’’Niall’’, säger jag efter ett tag.

’’Yeah?’’.

’’I’m really sorry for what I’ve done to you. I know it was wrong. I will never forget myself for that’’. Jag tar ett djupt andetag. ’’Well…uhm…do you forgive me?’’

Först säger han ingenting. Han ställer koppen på bordet bredvid min innan han vänder ansiktet mot mig. Våra ögon möts och jag naglar fast honom med blicken. Jag blir förbluffad hur ett par ögon kan vara så vackra. Snart finner jag mig själv stirra intensivt på dem. Innan jag vet ordet av det så känner jag något mjukt mot mina läppar. Det känns som om andan fastnar i halsen. Det tar en sekund att förstå vad det är innan jag –också nu- finner mig själv le mot hans läppar. Kyssen är mjuk och tusen gånger bättre än den utanför Kendra’s. Jag lägger mina händer runt hans nacke och leker lätt med hans hår. Våra läppar rörs i synk. Med orden ’’Bomber och granater!’’ skulle man lätt kunna beskriva hur det känns inuti mig nu. Det är intressant hur en kyss kan vara så passionerad och känslosam utan att ens ha en tunga inblandad. Med Luke var det aldrig så. Han gick bara rakt på, körde in sin slemmiga sak i min mun och respekterade inget alls. Får jag också lägga till att han hade dålig andedräkt.

Niall drar sig tillbaka och vi andas häftigt.

’’Apology accepted’’ säger han och ler.

Lyckligare än såhär går det nog inte att bli tänker jag och slänger mig runt hans hals. Våra läppar hittar varandra igen och det känns som att jag är i himlen. Allt är så rätt med Niall. Allt är så perfekt. Allt är så jäkla freaking underbart.

Vi ligger i soffan, tätt omslingrade med en filt ovanför oss (nej vi har inte gått så långt, vi har fortfarande kläderna kvar!). Det finns nog bara ett ord som skulle kunna beskriva vad vi gör och det är ’’cuddle’’ som det heter på engelska. Det är mysigt och jag ligger där uppkrupen bredvid Niall med hans armar runt mig. Jag har ena min arm på hans bröstkorg och jag ser på medans den höjs och sänks. Så småningom gäspar jag högt vilket smittar av sig på Niall. Jag börjar känna mig trött och känner inte alls för att gå hem även om jag bor på andra sidan vägen.

’’You can sleep here tonight if you want’’, säger Niall trött, som om han läst mina tankar.

Jag ser sakta upp och ler ett trött leende.

’’Oh god, you are wonderful’’. Jag sträcker på mig och lämnar en tio sekunders lång kyss på munnen. Sedan gosar jag mig ner i hans famn och känner hur jag genast börjar tyna bort i sömnen. Jag förstår verkligen inte på mig folk som säger att man kan bli less på kyssar? Jag menar, ikväll har redan jag och Niall kyssts kanske typ fyra fem gånger och om jag får vara ärlig själv så vill jag bara ha mer och mer av honom för varje sekund som går. Jag får tvinga mig själv att behärska mig.

Precis innan jag slocknar hör jag hur han drar efter andan.

’’Chels. Before you fall asleep, may I ask you something?’’.

Jag blir genast klarvaken och spänner öronen nyfiket. Jag ser på våra fingrar som jag har flätat samman och stryker min tumme mot hans.

’’D-do you wanna be my...girlfriend?’’.

‘’Of course, Niall’’, svarar jag utan att se upp. Jag kan nästan höra hur ett leende sprids på hans läppar.

’’And no matter what Luke and everybody else says…?’’ orden från honom kommer ut som i en fråga. Jag ser upp. Det känns som om han refererar lite till det som hänt förut vilket inte är så konstigt egentligen. Han ser nästan lite orolig ut för vad jag ska svara. Ögonen ser osäkra ut. Jag sätter mig upp så jag sitter på mina knän bredvid honom. Sedan tar jag hans ansikte i mina händer och böjer mig fram, låter våra pannor luta mot varandra. Jag ser honom rakt i ögonen.

’’No matter what everyone else says Ni, I will always be here for you. Always, always, always. Remember that?’’. Han nickar sakta. Jag ler. ‘’I love you’’. Med dem orden kysser jag honom återigen. Jag slutar inte förns jag måste dra mig tillbaka för att kippa efter andan. Det är först nu jag inser vad jag har sagt. Jag sa att jag älskade honom och jag om någon borde veta vad det innebär. Men med närmare eftertanke fattar jag att jag faktiskt menar det också. Jag älskar honom. Jag gör verkligen det! ’I love him to bits’ som mamma brukar säga till pappa. När jag var liten fattade jag aldrig vad hon menade med det men nu förstår jag. Det är lustigt egentligen. Jag har ju inte känt Niall speciellt länge och redan känns det som om jag skulle kunna göra allt för honom. Att bli så förälskad och älska någon så djupt. Är det ens möjligt?

Jag ger honom en siiiiista puss på kinden innan jag lägger mig i den ställningen jag låg i innan och känner hur sömnen sakta men säkret tar ut sin rätt. Undra hur mycket klockan är egentligen? Säkert två eller något. Jag måste ha varit här mer en två timmar åtminstone. Jag känner hur han tvinnar mitt hår mellan sina fingrar.

’’I love you too’’, viskar Niall och med dem tre orden somnar jag med ett brett leende på läpparna.

. 

Niall

Sårad och hjärtekrossad släpar jag mig till skolan på torsdagen. Det är hemskt att se Chelsea flänga runt i närheten av Luke då hon inte ens ser ut att tycka det är speciellt kul. Hon ser bara ut som en plågad katt. Efter skolans slut skyndar jag mig snabbt till skåpet och hämtar mina grejer, blir allmänt retad av människor, möter glåpord kluddade på mitt skåp innan jag går hemåt. Hela eftermiddagen sitter jag med läxorna då det är en perfekt syssla för att få min hjärna på andra tankar. Fredagen går i samma tröga, plågsamma tempo och jag sitter -som troligtvis kommer bli min vardag- ensam vid lunchen. Flera gånger kan jag  känna Chelseas blickar på mig.

När jag går ut från skolcafeterian kan jag höra en massa exalterade tjejröster som pratar hetsigt med varandra. Elever står lite längre bort framför mig, ser ut som att dom kollar in något. Jag går dit, vill se vad som står på. 

En stor plansch med stora, feta röda bokstäver pryder väggen. 

''THE ANNUAL CHRISTMAS PARTY IS HERE!''.

En bild på en jultomte och en en tjej i tomteluva och röd klänning syns på bild och en discokula. (Det ser allmänt billigt ut om jag får säga det själv). Datumet står spikat som fredagen den 15 december nästa vecka. Tio dagar innan julafton. Vad jag kan höra så måste det var en väldigt uppskattad och rolig fest eftersom tjejernas munnar går i ett om vad dom ska ha på sig och hur de ska se ut.

Jag skakar bara på huvudet och lämnar folkmassan. När jag rundar hörnet fryser jag till. Där står Chelsea. Och Luke. Vid skåpen. Hånglandes. Han tar på henne. Jag spyr. Bokstavligt talat. Min magen twistar till, vrider sig ut och in och jag känner hur illamåendet bara väller upp inom mig. Jag står där, böjd framåt med händerna på knäna hulkandes och med lunchen som väller ut från min mun. Jag stirrar ner i golvet. Kan inte röra mig. Jag hör hur folk drar efter andan och när jag ser upp ser jag att Chelsea står och stirrar på mig. Hennes mun är halvöppen och hon ser förvånad ut. Jag ser på resten av folket som står i närheten. Vissa fnissar, vissa skrattar. Vissa ser allmänt äcklade ut och vissa ser faktiskt arga ut. 

''I recorded it!'' hör jag någon ropa. De skrattar.

Jag skakar på huvudet och springer därifrån. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag hämtar min ryggsäck och lämnar det vi kallar skolan.

Chelsea

Jag står framför spegeln och genomskådar mig själv från topp till tå. Klänningen som jag ska ha är svart och lång. Ganska enkel, men framhäver mina kurvor på de rätta ställena. Mitt hår har jag bara lockat lite lätt så det faller fritt över ryggen. Sminkningen har jag låtit ligga naturligt med ett starkt rött läppstift som pricken över i:et.

Min date till festen är såklart Luke. Vi behövde inte ens fråga varandra. Det var redan bestämt. Det var inget att protestera om även om mitt hjärta hellre längtade efter någon annan. Någon som hade spytt inför halva skolan för en vecka sedan. Någon som var så brutalt mobbad. Någon som var hjärtekrossad av någon som mig. 

Jag hör hur en bil tutar utanför och jag tar min lilla svarta väska och kollar mig i spegeln en sista gång innan jag går ut mot bilen. Mina skyhöga klackar som jag satt på fötterna bränner redan och det gör ont.

’’Suck it up princess. It hurts to be beautiful’’, mumlar jag för mig själv.

I förarsätet sitter Luke. Han har sitt gamla vanliga peddo léende påklistrat och så fort jag hoppar in i bilen lägger han sin hand på mitt lår. Jag känner mig obekväm men bjuder på ett fejkat léende tillbaka.

Luke hade inte sagt något om det där smset han råkat skicka till mig förut. Det som egentligen var menat till min vän Jen. Jen för den delen hade agerat som om inget hade hänt.  Hon var som vanligt. Hon kanske inte ens visste om Lukes misstag? Jag hade bestämt mig för att inte ta upp det heller.

Musiken dunkar när vi gör entré i den mörka lokalen. Människor är överallt, fastklistrade vid varandras läppar, svettiga på dansgolvet eller vid drinkarna. Det här var verkligen inte ett vanligt ’’skolparty’’ med bål och Cyndi Lauper i högtalarna. Här visste inte ens lärarna vad som pågick.

Luke drar mig genast över till resten av vårat gäng. Killarna ser på mig från topp till tå och busvisslar. Luke lägger sin hand på min höft och drar mig närmare honom. Jag känner mig ännu mer obekväm. Jen och Lauren stirrar avundsjukt på mig innan de vänder ryggen till och börjar prata på. Vilka ’vänner’ man har. Jag himlar bara med ögonen och står bara där. Lyssnar till de andras babbel, ser på hur dom utbyter drinkar –såklart fullproppade med alkohol, tackar nej till det dom bjuder mig. Jag ser Niall så småningom, stå lite avsides för sig själv. Han möter min blick genast. Luke märker direkt åt vilket håll jag ser åt. Jag får dåligt samvete och ser bort.

’’Hey, pale-face is here’’, mumlar Luke och flinar triumferande. Han pekar mot Niall. Jag blir rädd, fattar vad han menar. Han knyter nävarna och nickar mot de andra killarna.

’’Eh! Luke! Can’t we go and dance?’’, hasplar jag ur mig och rycker i hans ärm. Jag ler och kysser honom i hopp om att han ska glömma det han hade i kikaren förut. Lyckligtvis funkar det och han drar mig mot dansgolvet. De andra killarna gör samma sak med sina tjejer.

Vi dansar till Britney Spears och det blir svettigt. Det är verkligen en konst att dansa i en sådan här tajt och lång klänning plus stiletter. Så småningom kommer en lugn låt och Luke kommer närmare. Han trycker sig mot mig. Våra höfter rörs i synk och det känns som om jag ska tuppa av , av illamående. Tanken på att hans alkoholluktande andedräkt ständigt letar sig in i mina näsborrar gör inte saken bättre. Trots att musiken är lugn så är den oerhört hög och jag känner mig snurrig. Mitt huvud gör ont. Jag sliter mig lös från Luke.

’I-I-I need some air’’. Utan att vänta på svar lämnar jag dansgolvet och pressar mig fram mot närmaste utgång.

Det är en ren befrielse att dra in den friska decemberluften. Jag ser mig omkring och ser att jag måste ha hamnat på baksidan av lokalen. Det är öde och ett par sopcontainrar står en bit bort. En liten parkering syns, en väg till framsidan och sedan bara skog. Precis när jag känner att jag har återhämtat mig något sånär och är på väg att gå tillbaka in igen så känner jag något på min axel och…

CLIFFHANGER! Haha ;)

Jag var tvungen :P