myonedirectionovel.blogg.se

A/N: (authors note) Man skulle nästan kunna kalla den här delen för prolog men nu får det vara som ett första kapitel. Valde att skriva om söte Niall så jag hoppas ni gillar det!

Har även valt att novellen ska heta They Don't Know About Us då novellen gifter sig med den låten och titeln. Och ja, tjejen har fått namnet Chelsea. Dock så kan jag inte ge  en länkning till dig som kom med förslaget eftersom du inte skrev nån bloggadress? 

---

 

 A CAPPUCCINO PLEASE?

 

Doften av kaffe och choklad fyller mina näsborrar när jag går in genom dörren till Kendra’s Coffeeshop. Min kropp välkomnar värmen och jag ryser till lite från den svaga vindpusten från novembervinden som biter tag i min svank innan jag stänger dörren efter mig. Fuck vad jag hatade hösten. Snart var det ändå december och då blev det ljust igen med all snö. Och december betyder jul och jul betyder snö. Det gick hand i hand, det var bara att härda ut dem sista dagarna av november. Som min mamma brukade säga; ’’November har sextio dagar’’.

 

Caféet är tomt och klockan är bara halv nio på morgonen. Trots det har redan några av personalen lyckats masa sina trötta bakdelar hit. Jag kan dock inte hålla mer mindre då jag själv bara vill smälta ihop till en degklump på golvet och somna. Mitt humör är inte på topp om jag fick krossa en vägg skulle jag ha gjort det.

’’Chel! Stop dreaming and get to work!’’, avbryter min chef mina tankar med. Jag nickar kort och går för att hänga av mig ytterkläderna.

Medans jag svänger ihop en macka tänker jag att mitt extrajobb här under novemberlovet kanske inte kommer bli så pjåkig trotsallt omständigheterna. Jag kommer ha något att göra under dagarna, slippa sitta rastlös hemma och oroa mig för livet och skolan. 

 

Runt två tiden på ljusa dagen är det som mest folk. Kendras Coffeshop är verkligen ett populärt ställe och beställningar efter beställningar rullar in en efter en.

Majoriteten av kunderna som satt här var folk i min egen ålder. Från sexton till tjugofem år ungefär. Själv är jag sexton. Det är sällan en småbarns familj sätter foten här, varför vet jag inte. Folk säger att det är atmosfären. Jag säger att det är dagens ungdom.

 

Min gräns av stresstålighet tänjs till klimax. Svetten rinner längs med tinningarna där jag springer hetsigt fram och tillbaka mellan borden, balanserandes med te, kaffe eller bullar på bricka. Jag sliter som ett djur.

’’Chelsea, table number 3 has still not recieved his order!’’, hör jag någon ropa. Jag suckar högt och gräver fram den totalt bortglömda beställningen bland andra beställningar. Det här stället hade verkligen ingen ordning på saker och ting.

En cappuccino med grädde står det uppskrivet och jag lägger lappen åt sidan.

Snabbt drar jag ihop en cappucino och går sedan ut bland borden, tränger mig fram mellan svettiga ungdomar som försöker te sin väg fram till kassan.

När jag kommer närmare kan jag se en ung kille, troligtvis i min ålder, sitta vid bordet.

Han är inte härifrån. Jag har aldrig sett honom här förut vilket är ovanligt då alla i staden känner varandra. Världen här är liten. 

En keps sitter ner pressad över huvudet och små guldfärgade lockar tittar fram under den. På näsan sitter ett par glasögon. Han är djupt försjunken med att läsa en bok.

 

 Precis när jag är framme känner jag hur någon kör en armbåge i sidan på mig och jag snubblar till. Kaffet vobblar till och flyger handlöst från brickan.

’’Sorry’’, mumlar mannen som stötte till mig innan han vänder uppmärksamheten mot något annat.

’’Idiot’’, mumlar jag dovt för mig själv och biter mig i läppen. Ilskan kokar i mig. Att mitt humör var lågt innan jag ens klev in på cafféet höjdes ju inte direkt av detta. Just my luck I guess.

Jag vänder mig om och ser vilken katastrof jag har orsakat. All kaffe har spillts ut på killens vita tröja, som inte är så vit längre. Mina kinder blir rödare än Rudolf med röda mulen.

’’Shit’’, svär jag tyst.

 

Jag skäms ända ner till tårna. Jag springer tafatt iväg i jakt på något att torka upp med och kommer tillbaka med en trasa i handen. Utan att säga något börjar jag torka upp sörjan som spridit sig till det bruna ekbordet. Dock blir jag avbruten av en hes röst med annorlunda dialekt. Nackhåret reser sig på mig.

’’You really don’t need to. It wasn’t even your fault’’. Killen pekar på bordet.

Jag ser upp och möter ett par havsblå ögon. Ett snett leende formas på killens läppar.

 Jag blir nervös. Nervös över hur söt han är och nervös över vad som komma skall.

’’No. I need to take care of the mess…and your shir-’’

‘’don’t worry about the shirt, I have hundreds of them home’’.

Jag höjer ett av mina ögonbryn i misstro. Fläcken på tröjan sugs upp av det vita tyget och hans hud syns igenom. Jag möter hans blick igen, denna gång ser ögonen ut att ha en svag nyans av grönt i sig.

’’You sure? I mea-’’

’’Please, let me buy you a new cup of coffee?’’, föreslår han istället. Ögonen tindrar till av hoppfullhet och jag blir lite ställd av frågan. Förvånad över att han inte ens är arg eller ens ser ut att ha en tendens till att vara irriterad. Han har ju precis fått kaffe över sig.

‘’But wait.. it was me who…ehrmm…you are the one who should...?’’, stammar jag förvirrat.

Killen skakar på huvudet. Han ler blygt.

''No, I really want to get you a new cup''.

 

Killens charm vinner och jag kan inte tacka nej. Mitt humör höjs. Men när jag är precis på väg att svara ja så hör jag hur någon ropar stressat:

’’Chelsea! Can you take the pay desk? Like, NOW!?’’

Irriterat vänder jag mig om och ser Nicole, en ur personalen, vinka stressat mot mig.

‘’Well I need to go. Sorry…’’, ursäktar jag mig motvilligt, mitt humör sjunker ner till noll igen.

Jag torkar snabbt upp det sista, tar upp den tomma koppen. Killen ser lite besviken ut, leendet på läpparna tynar sakta bort. Med kort hejdå lämnar jag och pressar mig fram genom det proppfulla caféet. Plötsligt hör jag något som får mig att rysa ända ner till ryggmärgen och ett svagt leende smyger över mina läppar vid ljudet av hans lena röst och mitt namn.

’’Bye then, Chelsea’’.