myonedirectionovel.blogg.se

 

Melissas point of view

 

Jag hör hur mamma snyftar i telefonen och jag blir genast orolig. Något är fel. Hon skulle aldrig ringa mig på det här sättet annars.

 ’’Melissa, din pappa är sjuk. Han har sjuknat till igen. Denna gång är det på sluttampen säger doktorn’’, snyftar mamma fram.

Jag kan höra hur hon anstränger sig för att inte låta totalt förstörd och göra mig orolig men hon lyckas inte. Jag fryser till is och känner vredet sprida sig inom mig.

 

Pappa har varit sjuk förut när jag var liten, men jag har fortfarande starka minnen från det. 

Han hade fått lungcancer på grund av sitt rökande och läkarna hade gett upp hoppet med honom. Men ett mirakel skedde och pappa kvicknade till igen och alla var glada och lyckliga. Framför allt mamma. Trots det har jag kvar den starka sjukhusdoften och mammas tårfyllda ögon när hon satt där på sängkanten. Alla hade varit så ledsna och jag hade hört hur de hade planerat begravningen när de trodde att ingen hade hört.

Själv hade jag inte gråtit eller visat någon sorg. Den hade ristat in sif ör djupt för att jag skulle visa något. Jag hade bara suttit instängd på mitt rum och tänkt eller ritat. Jag hade blivit tyst och mamma var förtvivlad över vad som hände med både mig och pappa.

Det är läskigt att jag minns allt så tydligt även om jag bara var åtta år när det hände. '

Många kanske tror att jag inte kommer ihåg, för som talesättet lyder :’’barn glömmer snabbt’’. Och det är inte ett dugg sant.

Jag tror jag faktiskt minns mer än vad mamma gör även om det var nio år sedan nu.

 

Jag pratar med mamma ett tag och hon berättar allt och att denna gång finns det nog inga mirakel att tro på. Jag blir som förlamad och sjunker ner på golvet i en hög med telefonen hårt tryck mot örat. Täcket blir som en grotta runt om mig och jag kan känna hur telefonen i handen glider sakta ur mitt grepp och jag sitter som en stel pinne på golvet.

Harry är vid min sida på ett ögonblick och håller om mig bakifrån, men jag kan inte tänka.

Inte uppskatta att han bryr sig, inte svara på hans frågor som ’’Are you Okay?’’ och liknande. Jag är bara tom. Harry kurar ihop sig närmare mig och jag kan känna hans hjärtslag. Även om jag sitter med ryggen emot vet jag att hans ansiktsuttryck är bekymrat.

Han sluter täcket om oss och jag vänder mig om och ser rätt upp in i de gröna ögonen som ser medlidandes på mig.

‘’What would you do if you're father will die soon?''.

Harrys point of view

 

En tår rinner ner för Melissas kind och jag torkar bort den snabbt.

Hon säger att hennes pappa ska dö. Inte finnas med i hennes liv, vara borta, som en saknad pusselbit.

Hon lutar sitt huvud mot min bröstkorg och brister ut i gråt och jag kan inte göra annat än att trösta samtidigt som jag lyssnar på hennes pappas sjukdomshistoria och stryker henne på huvudet.

Vi sitter tätt omslingrade på golvet ett tag och bara lyssnar till vindens vinande utanför fönstret och hur en hund skäller en bit bort.

Efter ett tag reser jag mig upp och lyfter upp henne och lägger henne i sängen. Jag försäkrar henne om att det kommer att ordna sig, även om både hon och jag vet att det troligtvis inte blir så, och säger att vi får härda ut till morgonen.

Jag kysser henne på pannan och stoppar om henne. Hon nickar och jag lägger mig tätt intill henne och somnar till mina egna funderingar.

 

Under natten vaknar jag till flera gånger av Melissas olika vilda rörelser och jag förstår att hon drömmer mardrömmar.

Jag får lugna ner henne flera gånger och när jag nynnar på Wonderwall märker jag att hon ler svagt och somnar om.

 

Jag vaknar av att jag inte känner Melissas kropp mot min och ser att det är tomt bredvid mig.

Jag ser upp på klockan och ser att den är kvart i tolv mitt på ljusa dagen. Melissa är inte kvar i rummet och jag kan se att hon har plockat undan sina kläder och andra tillhörigheter. Jag far upp och rusar mot garderoben i hopp om att hitta något rent (det var ett tag sedan jag skickade ner en hög med kläder till tvättmaskinen).

Tänk om hon har tagit första bästa plan tillbaka till Sverige för att vara närvarande vid sin pappas sida utan att jag ens fått säga hejdå till ’na?

Precis när jag håller på att dra på mig en vit ren t-shirt kommer Melissa in i rummet med en deppig min. Jag kan se på henne att hon nyss gråtit och omfamnar henne i en kram och stryker henne på ryggen.

’’The plane takes off at two o'clock’’, säger hon och ser på mig.  Det betyder alltså att hon ska åka om ungefär två timmar och måste åka dit nu för att hinna med planet. Jag nickar bara som svar och det känns som ett slag i magen att hon ska lämna mig.

’’Will you be back?’’, frågar jag istället med lite halvrostig röst.

’’I don’t know, Harry. I don’t know’’ svarar hon förtvivlat.

Vi står och håller om varandra lång tid och bara njuter av den sista tiden tillsammans vi står såhär.

’’We are leaving now!’’, hör jag mamma ropa från nedervåningen och vi släpper taget om varandra.

’’Would you come with me to the airport?’’, frågar hon.

‘’Of course’’, svarar jag men om jag får vara ärlig så är jag osäker på om jag kan hålla masken framför alla kameror och fans som troligtvis kommer vara där.

Jag låter Melissa gå ner medans jag snabbt borstar tänderna och fixar håret, sedan springer jag ner och hoppar in i bilen och sätter mig bredvid Melissa.

Det tar ett tag att åka till flygplatsen och jag får mer och mer ont i magen desto närmare Heathrow flygplats. Ingen säger något under tiden vi åker och Melissa stirrar envist ut genom bilfönstret.

 

När vi kommer fram ser jag till min lättnad att det inte är några tjatiga fans eller fotografer där (ännu) och snabbt lastar vi ur Melissas packning och går in.

Melissa checkar snabbt in sina väskor och sedan är det dags att gå genom kontrollen för att sedan hoppa på flyget. Jag vet att både jag och Melissa helst vill vara väldigt diskreta framför mamma och andra om våran romans och jag vill absolut inte att mamma ska veta om det.

Men min mamma är nog för smart för att inte ana något så egentligen vad spelar det för roll vad som händer nu? Jag kommer inte att få träffa Melissa på säkert ett bra tag och bara att ens tänka tanken krossar mig till tusen små bitar inombords. 

Melissa kramar om mamma som sedan ursäktar sig att hon ska gå för att köpa en kaffe och lämnar oss. Såklart mamma visste eller åtminstånde anade något om oss.

Melissa ser på mig ett tag och jag tar hennes händer. Vi bara står där och jag vill verkligen inte lämna henne. Om jag fick skulle jag kunna frysa detta ögonblick.

Jag kramar henne och kysser hennes läppar passionerat utan att bry mig utifall någon annan lägger märke till oss. Melissa besvarar kyssen men drar sig tillbaka alldeles för tidigt enligt mig. Sedan tar hon mina händer i sina och ser lidande på mig.

’’It have been a wonderful experience to get to know you and your family. Don’t forget me, and don’t forget yourself. I will call you everyday’’. Hon är nära till gråten och det ser ut som att hon ska gå sönder när som helst och det värsta är att jag inte kan göra något åt det.

Hon tar ett djupt andetag och fortsätter.

’’Promise me to take care of yourself. I love you’’, viskar hon och kysser mig på pannan och lämnar mig.

Jag hinner inte svara för hon springer ifrån mig och jag kan höra hur hon snyftar till.

’’I love you!’’, halvropar jag efter henne och min röst bryts. Jag hoppas innerligt att hon hörde mina sista ord.

Det sista jag ser av henne är hur det lockiga håret glänser till i solens strålar som gör att det blänker som guld. Hon har lämnat mig.

 

Jag ser mig omkring och märker att folk har börjat samlas runt mig och vänder mig om och går med snabba steg ut och sätter mig i bilen där mamma sitter samtidigt som jag försöker att hålla tillbaka sorgen som väller upp i vågor inom mig.

Hon säger inget men jag vet att hon vet. 

___________________________________________________________________________________________

Ytterligare ett kapitel färdigskrivet och jag hoppas att ni gillar det! :)

Ser att besökarna har ökat mycket so keep it up! Ni är bäst!

Glöm inte frågestunden hörrni!  

Kram :D