myonedirectionovel.blogg.se

 

Melissas point of view

 

Jag hoppar på planet och sätter mig på en ledig plats längst bak eftersom att det är fria platser. Jag drar upp knäna och lägger handväskan bredvid och stirrar ut genom det lilla fönstret.

Det har bildats små kondensdroppar och jag kan se stora moln torna upp sig långt borta.

Jag undrar vad Harry gör nu. Förmodligen sitter han i bilen på väg hem med sin mamma. Kanske gråter han, kanske tycker han att det är skönt att jag åker eller så är han tom? Jag vet faktiskt inte vad jag tror.

Men jag själv i alla fall är alldeles tom och full av saknad. Det är lustigt att man kan sakna någon så innerligt även om jag såg honom för sisådär trettio minuter sedan, och det gör ont.

Jag vet inte heller vad som väntar hemma. Kanske är det för sent när jag kommer? Eller så möts jag återigen av min mammas gråa ögon, fyllda med tårar, som för nio år sedan. Och undra hur det är med min lillasyster? Sofia kommer aldrig förstå, hon är så liten, bara tre år. Men man ska ju aldrig säga aldrig.

Jag förstod ju mer än vad alla andra trodde och jag var inte många år äldre än vad Sofia är när detta hände.

 

Till min lättnad är det inte många passagerare som ska på och jag får sitta ensam och fundera under hela flygturen.

När vi landar slår jag en signal till mamma för att höra vart hon är och slänger iväg ett snabbt sms till Harry.

Tio minuter senare sitter vi i vår röda Volvo på väg hem till Sundsvall.

Bilresan kommer ta några timmar och mamma är dyster. Hon säger inte mycket och jag försöker prata på så mycket om London och försöker få det att låta som om jag har haft det fantastiskt.

Men en sak som jag inte kan berätta om är Harry.

Jag vet bara inte hur jag ska säga att jag har gått och blivit kär i Harry Styles, medlem i ett jättepopulärt pojkband och som jag har bott hos. Det är bara för mycket och för krångligt och jag känner inte att det är läge att säga något nu när situationen vi sitter i redan är i total misär.Kanske mamma skulle bli jätteglad för min skull eller jätteoroad. Jag vågar inte chansa.

Mamma hummar bara till svar och berättar lite kort om hur pappa mår och jag kan höra hur förtvivlad hon är. Det är verkligen hjärtskärande.

Hos mig har det nog inte riktigt gått in i mig helt och hållet att pappa faktiskt ska dö snart.

Det alternativet finns liksom inte bara där. 

 

Det är sent när vi kör upp på garage uppfarten hemma i Sundsvall.

Det känns som om det var hundra år sedan jag satte mina fötter på denna mark även om det faktiskt bara är lite mindre än två veckor sedan. Jag tar min packning och smyger tyst till mitt rum.

Sofia sover och pappa är på sjukhuset.

Min moster Camilla har varit barnvakt och hon kramar om mig hårt samtdigt som hon säger så tyst som möjligt ’’jag beklagar’’.

I mitt rum är det som om tiden stått stilla. Det ser exakt likadant ut som när jag lämnade det. Samma gamla Lana del Rey, Maroon5 och Tokio Hotel affischer, samma överkast, samma doft. Samma allt.

Som om inget har förändrats.

 

Jag packar snabbt upp och byter om till pyjamasen och går ut till köket där Camilla och mamma sitter och dricker te. Eftersom att jag har blivit så van vid te när jag var i England gör jag i ordning det till mig med och sätter mig vid det stora runda ekbordet.

Camilla är inte många år äldre än mamma men ser trots det väldigt ung ut. Alla brukar säga att det är av henne jag ärvt mina guldiga lockar men det tvivlar jag starkt på när jag ser på den risiga kalufs hon har satt upp det i. ’’Vi åker och hälsar på honom imorgon’’, säger hon och smuttar lite på sitt te. Jag nickar.

Mamma drar en djup suck och jag kan se att hon är nära till tårar.

’’Jag är förundrad över hur du kan ta allt med sådan ro’’, lägger Camilla till och ser sorgsen ut.

Jag svarar inte men kommer samtidigt på att den enda jag har gråtit ut hos är i Harrys famn. Inte i någon annans. Inte ens när jag var liten. Jag har varit som ett slutet skal. Camilla klappar mig på axeln och säger med lugn röst:

’’Du vet att det bara är att komma till mig om du vill prata. Jag finns här för dig hela tiden’’.

Hon ser sorgset på mig med sina trötta ögon.

’’Mig med’’, lägger mamma till och tar en klunk av sitt te.

Av att döma att se på mamma så är det nog ingen ide att prata med henne för det skulle göra saken värre och Camilla vill jag bara inte. Det är inte så att jag har något emot dom, jag vill bara inte dela med mig av mina känslor sådär, det är bara inte jag. Den enda jag skulle kunna göra det med är nog… Jag får tänka till en stund och inser att den enda polletten faller på är Harry. Inte ens Louise eller Elaine skulle jag kunna det med. Bara Harry. Jag är förvånad över att den personen som jag har gråtit över mest när jag varit i London kan jag nog prata om allt med. Lustigt.

På andra plats kommer självklart mina bästa vänner, Elaine och Louise. De vet nog också ganska mycket. Jag dricker upp mitt te och går och lägger mig.

Jag kan inte sova och somnar inte förens gryningen.

Harrys point of view

 

Bilresan hem är tyst och plågsam. Mamma frågar lite frågor men jag sluter mig i ett skal och knappar på mobilen. Jag vill bara inte prata, kanske senare, informerar jag mamma om och efter det säger hon inte så mycket.

Vi tar en drive in på McDonalds och båda tar en milkshake, det kan jag inte tacka nej till. Sedan åker vi vidare. När vi kommer hem möts vi av total tystnad.

Det känns så fel att Melissa är borta.Det är så tyst och grått, inget liv. Som om sorgen har målat sig in hos oss.

Tydligen är det inte bara jag som känner av tomheten. Mamma kramar om mig och viskar i mitt öra att allt kommer att ordna sig, sedan går hon ut mot köket för att laga mat.

Jag försvinner upp på mitt rum och slänger mig på sängen. Jag är utpumpad av all saknad och funderar på vad Melissa tänker och gör nu. Passande till det för jag precis ett sms av henne där det står att resan gick bra och att det nu väntar en lång bilresa hem.

Det är surt att vi inte kan sitta och prata i telefon när hon åker för att det skulle kosta för mycket. För mig skulle det inte spela sådan stor roll på mitt konto men på Melissas skulle det göra det. Jag svarar och sätter mig upp och lägger ifrån mig mobilen. Jag får syn på ett litet hårspänne med en rosa rosett på. Det är Melissas, jag kommer så skarpt ihåg den hur hon hade fäst luggen med det igår kväll. Jag kommer ihåg allt med henne och jag kommer aldrig glömma henne.

Det knackar på dörren och jag ser mammas huvud kika fram.

’’Can I come in?’’, frågar hon.

’’Sure’’, svarar jag och ställer mig upp.

Jag kan se att hon har ett stort papper i handen med något slags motiv på. När hon kommer närmare kan jag se att det är ingen mindre än jag själv som är där.

’’I thought you might want to see what she did one night’’, säger mamma och ger mig arket.

Jag studerar de tydliga konturerna och hur allt är så proffsigt gjort. Samtidigt så är det lite läskigt att se sig själv på ett papper och jag tror inte mina ögon att det är Melissa som ritat av mig.

’’No way’’, svarar jag och ser på mamma och jag kan konstatera genom att bara se på henne att hon inte ljuger. ’’I’m not lying!’’, svarar hon. Det blir tyst och jag studerar det ännu mer.

’’She’s talented, isn’t she?’’, bryter mamma tystnaden med.

Jag nickar bara eftersom jag känner ångesten av att jag saknar Mel så mycket välla upp inom mig och jag vill verkligen inte börja gråta framför mamma, men det är svårt. Jag blinkar lite extra och stryker snabbt med fingrarna.

Jag omfamnas av mamma och känner att det är verkligen svårt att hålla emot. Det går inte att hålla fasaden.

’’Oh Harry’’, säger hon och stryker mina lockar. Hon lugnar ner mig och jag snyter mig i tröjärmen.

’’I’m so sorry for what happened to her dad’’, säger mamma och ser medlidsamt på mig.

’’Do you wanna talk?’’, fortsätter hon.

Ja, det vill jag faktiskt.

 

Jag pratar ut med mamma och hon får reda på allt och det känns skönt att inte behöva dölja något. Till min lättnad tar hon allt med ro och säger att det inte gör något men att jag borde vara försiktig.

Vi äter middag och ser på tv tills jag ser stjärnor av trötthet och går och lägger mig. Det är bra att jag och mamma har pratat och att vi har spenderat lite egen tid tillsammans, för det var så länge sedan.

Jag somnar inte förens halv tre och stressar bara upp mig över att jag ska vara i studion igen halv nio på morgonen.

 

Jag hasplar i mig frukosten och hoppar snabbt in i bilen och kör mot studion.

Jag möter Louis vid parkeringen och vi går mot studion och möter upp de andra. De frågar lite om Melissa och jag säger som det är. Att allt är bra men ändå inte. De försöker muntra upp mig och jag är tacksam över att jag har så fina vänner. Sedan drar vi igång med jobbet på våra nya låtar.

Våra producenter är extra gnälliga och tjatar om att allt måste vara perfekt. Själv lyssnar jag bara med halva örat.

Efter tio timmars jobb i studion är jag trött och har huvudvärk. Visst har det varit roligt men ändå väldigt ansträngande och krävande.

Vår svenske producent Carl Falk harklar sig och alla vänder uppmärksamheten mot honom.

’’It had been a long day and I want to tell you guys someting’’. Jag tycker inte att det låter så intressant utan tar fram mobilen och ägnar den all min uppmärksamhet. Han ska väl säga att hans fru är gravid eller något liknande, som vanligt alltså.

’’And Harry, you’ll better listen to it, because we are going to Sweden next week’’, säger han och spänner ögonen i mig.

___________________________________________________________________________________________

Här är kapitel 16 guys!

Undra vad som kommer att hända med både Mel och Harry... Vad tror ni? :P
Kommentera gärna!

Uppdateringen kommer kanske vara lite bökig nu under veckan för jag har mycket prov/läxor etc.

Kram :D