myonedirectionovel.blogg.se

’’Den stora dagen’’ som mamma kallade det för kom. Min familj skjutsade mig till Arlanda. Det kändes lite sorgligt att lämna min familj och vara borta från dom i ett helt år. Jag kunde höra hur mamma snyftade till lite i framsätet. Jag kunde känna hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Jag hade verkligen inte kunnat sova inatt. Hade varit så uppspelt och bara legat och tänkt. Så det gjorde ju inte saken bättre av att somna klockan fyra för att sedan stiga upp klockan halv sju. Jag tvingar mig själv att vara vaken. Jag får sova på planet så jag ser något utvilad ut när jag träffar min värdfamilj.

.

Vi kör in på Arlandas parkering och vi kliver ut ur bilen. Jag tar ur min väska från bakluckan och sedan går vi in på flygplatsen. Jag ser att det är dags att checka in och att jag sedan ska gå genom kontrollen, så jag checkar in min väska och kramar sedan om min familj.’’Du måste ringa mig så fort du kommit fram och mejla eller ringa minst en gång i veckan!’’, ylar mamma mellan sina snyftningar samtidigt som hon torkar tårarna. Sedan får jag en kram av min lillasyster Sofia som också gråter. ’’Du får inte åååkaaaaaaa’’ gnäller hon samtidigt som pappa tar upp henne i famnen och lugnar henne med några ord. Jag får en lång kram av mamma och sedan en av pappa. Som min pappa är så ska han alltid kommentera något. ’’Du får se upp för alla killar där borta med ditt modellutseende’’. Jag känner hur jag rodnar lite. Visst jag är 1.80 lång och har alltid varit van vid att folk kollar men just det behövde han väl inte kommentera nu när jag ska åka. Men jag antar att han bara säger så för att han inte vill visa sina känslor på samma sätt som mamma och Sofia.

Jag säger ett sista hejdå och går snabbt från min familj och genom kontrollen sedan sätter jag mig på en stol och väntar på att planet ska komma. Genom glasrutan kan jag se hur min familj vinkar till mig. Jag vinkar tillbaka. Alla ser så ledsna ut. Jag förstår att det måste kännas jobbigt för dom att jag ska vara borta i hela tolv månader.

.

På planet somnar jag och när jag vaknar känner jag mig mer mörbultad än någonsin, med bara cirka en timmes sömn. Jag går och hämtar min väska som jag ser rulla runt på rullbandet ensam. Vad snabbt folk måste ha hämtat sina väskor. Jag tar min stora rosa resväska och går mot utgången. Plötsligt hör jag tjejer vråla och skrika en bit bort. Jag kan höra några bredvid mig viska till en annan ’’Oh my God, is it really them!?’’.Jag vänder mig om för att se vad som orsakar ståhejet. Men det enda jag kan se från folkhopen är några killars silhuetter och massvis med tjejer. Jag antar att det är några kändisar, men orkar faktiskt inte bry mig mer i detta läge.

.

När jag kommer ut vet jag inte vart jag ska gå och det verkligen spöregnar ute. Men vad skulle jag egentligen ha förväntat mig? Strålande sol och trettiofem plusgrader? Knappast. Detta är London. Jag drar koftan tätare omkring mig och börjar fundera på hur jag ska ta mig in till stan och överhuvudtaget hem till min familj. Ingen hade erbjudit mig skjuts vilket förvånade mig en aning.Då kommer jag plötsligt på att jag har en lapp i väskan med adress och allt på, så jag drar fram den ur handväskan. Efter att ha frågat bra många personer om vart jag ska så hamnar jag tillslut på en proppfull tunnelbana som åker in till Londons kärna. Det visade sig vara ett ’’big no-no’’. Speciellt när man kommer mörbultad från ett flygplan med klumpig packning och är super trött. Tillslut lyckas jag i alla fall hoppa på en svettig gammal buss som är full med folk. Jag lyckas till och med hoppa av vid rätt hållplats, tror jag. Efter att ha följt en lerig väg tillsammans med min lilla vägvisande lapp samtidigt som jag låtit regnet piska mig i ansiktet hittar jag slutligen hus sexton. Men jag tappar nog hakan tusen gånger om när jag ser det.

________________________________________________________________________________________

Här är första kapitlet Vad tycks? Kommentera gärna! :) 

Även ''grattis'' till Elaine som kommer att vara med i denna novell om några kapitel!