myonedirectionovel.blogg.se

Melissas point of view

Jag smäller igen dörren bakom mig och sjunker ner på golvet och snyftar. Jag bryr mig inte om någon hör, jag bara måste få ur mig allt.

Det är tur att ingen här förstår svenska, för annars hade det nog varit väldigt awkward.  Men jag är så besviken. På allt och alla och speciellt mig själv.Det känns som om jag tappar greppet ur händerna, det bara glider ifrån mig utan kontroll. Allt går sin egna väg.

Att jag ens blev förälskad i Harry är nog det som svider mest eftersom det är inget jag har valt, det bara blev så. Nu får jag inte ens behålla mina saker som jag köpt med mina pengar från egen ficka.

Typiskt nog tog jag inte ens Elaines mobil nummer, för annars skulle jag ha ringt direkt. Hon verkade vara en som man kunde tala om sina känslor med hur lätt som helst. Värsta Love-Gurun.

Louise orkar jag bara inte höra av mig till helt enkelt, hon är helt bortom molnen även om jag saknar hennes fjantigheter och galenskaper.

Jag funderar på Harry mot min egen vilja.

Jag såg honom där uppe ovanför trappan stå och tjuvlyssna och jag vet att han såg mig när våra ögon möttes. Men han gjorde inget utan stod bara och såg på. Han betedde sig så konstigt. Eller ja, så länge som jag varit här så har alla betett sig på det viset, så varför är jag förvånad ens?

Alla verkade ha något emot mig och det skrämde mig.

Plötsligt plingar det till på  min mobil och jag sträcker mig efter den och antar att det antingen är en massa reklam eller Louise som klagar på att jag inte svarar. Men på displayen står det tydligt med stora feta bokstäver att jag har fått ett sms från: HARRY.

Jag tvekar, vet inte om jag ska öppna och läsa det eller inte. Jag kan bli jättebesviken eller jätteglad. Det kan faktiskt vara vad som helst.

Nyfikenheten tar över och några rader blir synliga framför mig.

 

 .

Meet me outside (red car) in fifteen minutes.

Dress warmly.

/Harry

.

 

Klart vi behövde snacka, kom han på det nu eller? Tänker jag och suckar. Jag drar upp knäna och velar på vad jag ska göra. Ska jag gå eller ska jag bara skita i honom?

.

Jag byter om till en av mina stickade tröjor med hål i ärmarna och låter samma jeans som jag har på mig sitta kvar.

Det är faktiskt inte så jättekallt ute ändå så det får räcka tänker jag och borstar snabbt igenom mitt långa lockiga gyllenblonda hår.

Jag har bestämt mig för att gå, det får antingen bära eller brista, min situation i livet just nu är ändå så pissig som den kan vara.

Jag smyger försiktigt nedför trappan och ut genom ytterdörren. Sedan småspringer jag ut till vägen och bort från huset. Jag letar efter en röd bil och ser att det står en några meter framför mig. Tveksamt går jag dit och när jag närmar mig kliver en gestalt ut och går runt bilen.

Först blir jag rädd för jag kan inte se vem det är men ser sedan att det är Harry som kommer gåendes mot mig. Jag stannar till.

Vad gör jag här egentligen? Borde inte jag sitta uppe på mitt rum och vara totalt deprimerad med känslorna i misär? Tänker jag när Harry  kommer emot mig och stannar framför mig så att han har sitt ansikte cirka tio centimeter från mitt.

’’What do you want?’’, frågar jag kallt. Han ser på mig med en lång blick.

’’Hey, I really like you and I know that it had been some sort of confusing things but…’’

‘’Then prove it, if you really like me’’, klipper jag av med bestämd röst. Jag vet vad han försöker säga och jag vet vart han vill komma.  

‘’You’re the girl that I always had…’’ fortsätter Harry och viker undan med blicken.

‘’Prove it’’, avbryter jag och våra blickar möts och han fattar att jag menar allvar. Jag kan se att det rycker lite i Harrys mungipor innan han svarar.

’’Come with me then. I have surprise for you, Goldilock!’’, skrattar han och rufsar till mitt hår och springer mot bilen. Jag kan verkligen inte vara arg eller besviken på Harry även om jag borde men jag känner hur det rycker i mungiporna på mig.

’’Hey!’’ ropar jag och springer efter och hoppar in i bilen. Harry startar bilen och sätter igång radion. Han skruvar upp volymen så det känns som hela bilen dunkar och han skränar med. Jag kan inte låta bli att ryckas med och under tiden vi åker så sjunger vi och fjantar oss och jag skrattar så jag nästan börjar gråta flera gånger. All min ilska och besvikenhet är som bortblåst. Man kan inte vara ledsen tillsammans med Harry överhuvudtaget, det går bara inte. 

I en reklampaus kan jag bara inte låta bli att fråga.

’’Actually, were are we going?’’, frågar jag och ser på honom.

'’I can’t tell you that! It’s a surprise you know’’, säger han och ler.

’’Oh,, I hate surprises’’, gnäller jag och klappar till honom på armen.

’’I hope not this one!’’, svarar han och skrattar.

.

Han parkerar bilen och vi hoppar ut. Framför mig kan jag se flera caféer, affärer, ett stort pariserhjul och lite annat smått och gott.

’’Hurry, before all the papparazzis are coming!’’, säger han och tar min hand och vi börjar springa.

Eftersom att jag aldrig varit här förut så har jag ingen aning om vart han tar mig. Det måste vara såhär de blinda känner sig.

 

Vinden nyper mig i ansiktet och jag är alldeles rödblommig när vi tillslut stannar. Jag ser mig omkring. Framför mig ser jag London Eye och jag kastar en snabb blick på Harry.

’’Surprise!’’, säger han och ler och pekar upp mot London Eye. Jag känner snabbt efter i mina byxfickor och känner att jag glömt plånboken.

’’I’ll pay for you’’, säger han som om han läst mina tankar.

’’No, your not’’, proteseterar jag bestämt.

'’Of course I am going to pay for you Madame’’, säger Harry med löjlig röst och drar mig mot kassan och betalar. Sedan hoppar vi in i en gondol/korg.. Efter att några till passagerare hoppat in i en annan gondol så startar hjulet.

.

När vi kommit nästan högst upp kan jag se hela London och solnedgången.

’’Oh My God, this is awesome! Säger jag och går till kanten.

Utsikten är verkligen spektakulär. Jag kan se Buckingham Palace, Themsen och allt annat som London har att bjuda på.

Då känner jag även hur någon kramar mig bakifrån och jag vet givetvis vem det är.

Harry vilar sitt lockiga huvud mot min axel och tillsammans ser vi ut över hela London.

’’This is just like in a movie’’, säger jag drömmande och känner Harrys värme mot mig.

’’Yeah, I know, but it’s not’’, svarar han.

Jag vänder mig om och möter hans varma gröna ögon. Sedan blir jag allvarlig.

’’But, what happens with Isabel?’’, frågar jag tveksamt och vänder blicken mot utsikten. Sekunderna går och plötsligt känner jag två kupade händer ta tag om mitt ansikte och vrider det mot Harrys.

’’Forget Isabel. I dont want her. I want you.’’, nästan viskar han och böjer sig fram mot mig så att våra läppar möts.

Det känns som att jag ska svimma, för kan det verkligen bli mer romantiskt än såhär?

Smaken av mint tränger in i mig och jag kan känna hur det brinner inom mig. Jag vill bara ha mer men behärskar mig själv och drar läpparna motvilligt undan.

’’I just want you to know that you are the girl I ever dreamed about. Can you please forgive me for what happened before? Säger han nervöst och sänker ner sina händer och famlar efter mina fingrar. Han flackar med ögonen och återigen kan jag se hur en lock har smitit ner över pannan. Jag viftar bort den med mitt pekfinger och för sedan mina fingrar ner mot hans silkeslena kind.

Jag ser honom rakt in i ögonen och jag kan se hur oron att jag ska svara Nej eller något annat hemskt plågar honom. För att inte plåga honom mer besvarar jag frågan med en kyss och jag kan känna hur han ler.

För, just nu skiter jag i vad som har hänt tidigare.

Kanske min au pair tid hos Harry kan bli rätt så lyckad ändå?

____________________________________________________________________________________________________________

Kapitel nio här då. Försökte få ihop det lite extra bra, men ja, vet inte riktigt hur det gick så lämna gärna en kommentar om vad ni tycker om det hela !

Kram :))