myonedirectionovel.blogg.se

 

A/N: Kapitel 3 my darlings! Nialls point of view är med dessutom! ska försöka få kapitel 4 mer händelserikt. Jag verkar ha en tendens att få de första kapitlena omåttligt tröga, haha x) I alla fall ur min synvinkel! Anyways, i hope you like it!xx

---

 

GUITARS AND A SICK BASTARD

 

 

Niall

 

Folk sa ofta att de inte tyckte om mig. Det var jag väl medveten om. Främst så hade de alltid klagat på hur jag såg ut. Mina sneda tänder, att jag inte var lika lång som alla andra, att jag var för smal och mitt blonda hår. Förut hade jag haft en tendens till att stamma och det var så det började. Lyckligtvis har jag lyckats få bort det vid det här laget. Folk fick mig ofta att känna mig värdelös. Jag hade aldrig lyckats fixa några vänner då vi hade flyttat så ofta. Det spelade ändå ingen roll, folk dömde mig för snabbt. Jag brukade inte ens hinna öppna munnen innan någon sa något illa.

Nu hade jag kommit till en ny skola ännu en gång och folk behandlade mig likadant. Som om jag vore gjord av skit alltså. Förutom en person. Chelsea. Hon var den vackraste och snällaste person jag träffat på länge. Hon såg mig.

 

***

Jag känner mig utmattad när jag lämnar engelska lektionen. Det har varit en riktig pina att sitta i samma klassrum som Luke och de andra killarna återigen. Jag smiter ut ur klassrummet innan de hinner få tag i mig och springer till toaletterna och låser in mig i ett bås.

Jag väntar i några sekunder men hör inte någon komma efter mig. Jag andas ut.

Egentligen är det lunch nu men jag vill verkligen inte gå dit nu.Till min lättnad så är det bara tre lektioner på måndagar. Rätt soft egentligen. Först SO, sen engelska för att sedan avsluta med musik. Mitt favoritämne. Dessutom skulle jag få tillbringa det med Chelsea. Det värmer inom mig så fort jag bara tänker på henne även om det svider att hon är Lukes. Luke med det mörka håret och de perfekta läpparna. Det perfekt utmejslade ansiktet som fångade varenda tjejs våta drömmar. Och kroppen, den ska vi inte ens tala om.

 

Dystert lunkar jag ut från toaletterna och går i korridoren i riktning mot mitt skåp. Det är dödstyst och ingen elev i sikte. Troligtvis ha alla redan stuckit till skolcafeterian. En radio spelar julmusik lite längre bort, troligtvis från någon lärares kontor. På mitt skåp har någon har kluddat;

Faggot, Leprechaun-lover och sucker.

’’Here we go again’’,  suckar jag och baxar in ryggsäcken och låser.

 

Skolmatsalen är stor och gammal. Den är fylld av elever från alla årskurser. Vanligtvis brukade lunchen vara bland det bästa med skolan eftersom jag älskar mat. Nu tycker jag det bara känns allmänt jobbigt eftersom jag inte vet vart jag ska slå mig ner. Hälften av alla eleverna här stirrar ju på mig. Den nya blonda killen med sneda tänder och röda kinder.

Jag ställer mig i kön, låter en bitsk gammal kärring hälla upp något osmakligt på min tallrik. Först står jag bara där, mitt i skolcafeterian, som världens största kioskmongo som inte vet vart han ska ta vägen.  Det är som om alla sluter sig som små musslor så fort jag ger dom någon hoppfull blick som frågar om jag får slå mig ner. Ingen vill ha mig. Ingen vill sitta bredvid någon som mig.

 

Efter en stund ser jag ett tomt runt litet bord och jag sätter mig ner. Jag stirrar ner i maten. Med en klump i magen och tårarna som bara vill strila ner för kinderna tar jag en tugga av det obegripliga jag har på fatet. Det smakar pyton. Jag sväljer hårt. Det är något slags malet kött med ärtor och krossade tomater. Det värsta jag någonsin ätit. Förvisso så älskar jag ju mat men detta tog ändå priset.

 

Snart dyker ett askblont huvud fram och jag hoppar till. Det är Chelsea. Hon ler stort.

’’Can I sit here?’’, frågar hon. Utan att vänta på svar drar hon ut stolen bredvid mig och placerar sin perfekta rumpa på den.

’’Sure’’, svarar jag förvånat. Jag ser mig omkring. Det är bara hon som sitter vid bordet med mig. Jag ser Luke sitta och snegla mot oss. Om blickar kunde döda skulle jag vara död nu. Jag blir orolig.

’’Are you gonna eat that?’’.

Jag blir avbruten i mina tankar och ser på Chelsea. Hon pekar lite skeptiskt på min tallrik.

Jag skakar på huvudet.

’’Here, take this then. This school food is awful. I have always my own with me’’. Hon ger mig en macka och sätter sedan tänderna i en annan.

’’Really?’’.

’’Sure! Sharing is caring! Im on a diet anyways’’.

Jag hostar till.

‘’Diet?’’

’’Yes. I need to lose some weight you know’’.

‘’You’re crazy’’.

Hon ser förvånat på mig.

’’You are telling me that I’m crazy?’’.

‘’Yep. I don’t think you need to lose some weight. Who is brainwashing you with that?’’.

Hon ser ner, bryter ögonkontakten och stirrar envist ner i bordet.

’’Everyone. Luke, my friends…’’

Jag kastar en hastig blick mot Lukes bord. Den jäveln.

Jag vänder huvudet mot Chelsea igen.

’’I think you look perfect’’.

Hon ser upp. Mina kinder attackeras av mitt blod och jag rodnar som en idiot. Hur kunde det där slinka ut sådär? Det här var inte min stil. Nyss hade jag ju bara velat störtgrina och springa hem och nu sitter jag och nästintill raggar på en tjej. OMG. Samtidigt kan jag inte direkt ''ångra'' mig då jag kan vara mig själv när jag är med Chelsea.

 Chelsea ler och rodnar även hon också. Hennes små smilgropar blir synliga. Hon var verkligen vacker.

’’Well, thank you. You’re a charming guy’’, säger hon och tar en tugga av mackan. Hon blinkar mot mig.

’’I’ll keep that in mind’’.

 

Musikklassen är stor och till min lättnad är inte Luke där. Vi befinner oss i aulan. Chelsea sitter snett framför mig med sina två tjejkompisar Jen och Lauren. Våran musikfröken Mrs. Diago kacklar på om någon slags gammal musikal som hon varit på för cirka tjugo år sedan. Ingen ger henne speciellt mycket uppmärksamhet. Jag stirrar ut genom fönstret, för en gångs skull mer intresserad av snöflingor än något annat.

’’…it’s groupwork time! Get in pairs and start to sing my little lovebirds! We will present it in the next lesson! Good luck!’’.

Jag hoppar till. Grupparbete? Var denna skola besatt av sånt eller? Jag vänder mig om för att se om det är någon ledig. Ingen av grabbarna ger mig ens en blick och jag inser att det är hopplöst.

Någon petar till mig i ryggen.

’’Niall?’’.

Jag vänder mig om.

’’Oh hi, Chels’’.

Hon småflinar lite åt mitt nya smeknamn.

’’Can I work with you?’’.

‘’Are’nt you gonna be with your 'girls'?’’. Jag pekar bort mot Lauren och Jen. De står och kacklar om något och slänger med håret.

’’Nope. It’s two and two.

Jag nickar sakta.

‘’Let’s get to work then''. 

 

Det visar sig att vi har 45 minuter på oss att träna in en duett. Mina kinder blir röda när jag inser att jag måste stå på scen och sjunga framför hela musikklassen imorgon. Jag får ångest, vill inte göra det. Att sjunga hade alltid varit liksom min grej. Ingen visste något om det. Inte ens mamma och pappa. Det enda mina föräldrar visste var att jag spelade gitarr, inget mer.

Låten som vi fått är klichéaktigt nog I’m Yours med Jason Mraz.

Chelsea tar låttextspappret i handen och studerar det. Hon suckar. 

’’Well...uhm…lets begin I guess?’’

Jag nickar och sätter mig på en pall i musikrummet. Nervöst tar Chelsea första ton.

’’Wait!’’, avbryter jag och springer iväg för att hämta en gitarr som hänger på väggen.

Sedan är vi i full gång.

 

Chelsea

 

När skoldagen är slut är det många elever som knuffas i korridorerna. Fighten om att komma fram till sitt skåp först. Jag kan inte se Luke någonstans. Tänk om han har hoppat på Niall igen? Eller något ännu värre? Snabbt packar jag ner mina skolsaker som jag ska ha med hem och går ut från skolan och börjar gå. det snöar ute och jag drar jackan tätare omkring mig.

Jag hör tunga steg bakom mig och vänder mig hastigt om. En andfådd Niall kommer ikapp mig.

’’Are you going home?’’, pustar han fram.

‘’Yep’’.

‘’Me too. Can I join you? I mean I’m gonna walk this way anyways’’.

‘’Sure’’.

Niall ler och börjar andas normalt igen och går bredvid mig. Vi pratar på som vanligt samtidigt som vi går genom snötäckta villa områden. Så småningom kommer vi till mitt kvarter och jag har inte lagt märke till att han hängt med nästan ända till mitt hus.

Niall stannar.

’’Well, here is my house’’. Jag pekar på mitt klassiska engelska tegelhus med träbalkar.

’’ We are almost neighbours, my house is just across the street!, skrattar Niall och pekar på andra sidan gatan på ett mörkrött julpyntat hus. 

Jag är förvånad över att jag inte sett honom här tidigare. Visst han är nyinflyttad men ändå? Har jag verkligen varit så självupptagen?

 

Plötsligt hörs ett förfärligt brummande och i nästa sekund svischar en mörkblå Audi förbi. Jag känner så väl igen den bilen. I förarsätet sitter Luke och bredvid sig har han en storbystad brunett. Mer hinner jag inte se.

’’Watch out, your sick bastard!’’, vrålar Niall efter bilen och hytter med näven. Ganska meningslöst då audin försvinner bakom ett hörn.

Jag vänder mig om mot Niall som ser chockat mot mig. Jag ser sårat ner. Sårad över att Luke alltid ska svika mig och att jag alltid sviker mig själv för varje dag som går då jag fortfarandfe är tillsammans med honom.

’’Was that Luke?’’, frågar Niall efter ett tag.

Jag nickar.

Niall tar ett steg närmare mig och snuddar lätt med handen vid min arm. 

’’Can I ask you something?’’

---

Woop woop vad tror ni händer nu då? ;)