myonedirectionovel.blogg.se

 

 

Fortfarande Melissa

 

’’How are you?’’.

Rösten låter hes och han ser oroligt på mig.

Jag drar snabbt med fingret under ögat och ser den svarta rand som breder ut sig över hela fingret.

Shit, jag måste ha kletat ut allt, nu ser jag väl troligen ut som en spökpanda eller liknande varelse. Men jag bryr mig inte.

’’Fine’’, säger jag ansträngt, efterrsom jag är nära till gråten.

Zayn flyttar sig närmare och jag kan känna hur han lägger armarna om mig.

’’No you don’t’.

Sekunder senare kan jag känna hur tårarna kommer.

’’Come here’’, säger han och drar in mig i sin varma famn.

’’I'm so worried about Liam. I just lost my dad and I can’t handle one more person passing away. You guys are like a family to me.’’, grinar jag.

Zayn säger inget, utan lyssnar tyst, samtidigt som han sakta vaggar mig i sin famn.

 

’’He just lay there, with all these hoses and needles inside his arms. He looked like a kid. He is alone’’, fortsätter jag och märker hur mammig jag låter.

Men jag bryr mig verkligen, det gör jag. Jag måste ha fått något ''take care'' rus efter att pappa försvann. Som om det var då jag verkligen började inse att man ska ta hand och bry sig om varandra.

Så det var så långt det var tvunget att gå? Att min pappa skulle dö, för att jag skulle börja bry mig på riktigt om människor?

Med dom tankarna grinar jag ännu mer och försöker intala mig själv att jag bara nojjar runt. Jag lägger mig ner så jag har huvudet i Zayns knä och ser på honom.

’’Don’t worry about that he would feel alone! Didn’t you saw how he drooled after that young nurse in dark hair who showed us where Liam were?’’, svarar Zayn och jag kan se hur det rycker lite i läppen på honom.

‘’But, Danielle? Aren't they together?’’

‘’Naah.. or I don’t know. They’ve had a kind of…eh..conflict’’.

‘’Oh’’.

 

Jag kan känna hur han snurrar en lock runt mitt hår och jag bara ligger där. Glad över att någon tröstar mig när jag är orolig och som lyssnar och finns där för mig.

’’I’m so lucky to have you as a friend’’, säger jag.

Jag märker att han blir glad och på en nano sekund kan jag känna hur han lutar sig ner över mig och lämnar en kyss på min kind. Det går så snabbt så jag inte hinner reagera och sekunden efter kan jag se Harry och Niall komma mot oss. Jag reser mig snabbt upp och hoppas innerligt att Harry inte såg detta, annars kommer det bara bli sååå fel.

 

Jag studsar fram till Harry för att hjälpa honom med alla matkartongerna han bär på. Pretend like it never happened.

’’I can help you, sweetie’’, säger jag.

‘’I’m fine’’, svarar han kort.

Jag märker att han inte möter min blick och när jag sträcker mig fram för en kyss backar han undan och vänder huvudet mot ett annat håll. Allt för att undvika mig. En klump börjar bildas i magen på mig. Han hade sett det.

 

Louis kommer tillbaka och vi hoppar in i bilen  som väntar på oss. Under hela bilresan säger inte Harry ett endaste ord till mig och jag känner hur kall han är, nästan så man kan ta på det. Jag skäms och vet inte vad jag ska ta mig till.

 

 

Harrys point of view

 

 

Jag och Niall går för att köpa mat. Melissa säger att hon stannar kvar, likaså Zayn och Louis.

Bra, jag behöver inte vara orolig att något ska hända, speciellt inte mellan Zayn och Melissa.  Det kändes bara så lustigt när hon satt där med Zayn och snackade i badhuset, när hon till mig hade sagt att hon skulle till badrummet. Nu var i alla fall Louis där, jag kunde koppla av.

 

Jag inser snart hur sjukt det är, att jag går runt och misstänker Zayn och Melissa för att smussla bakom ryggen på mig. Det här var ju sjukt, nu får jag fan ta och ge mig. Klart inget skulle hända. Melissa var ju min.

 

’’Are you sure you don’t know if they have any Nandos here?’’, frågar Niall tanten bakom disken för säkert tjugofjärde gången. Hon skakar på huvudet.

 

Jag nyper honom i armen som markering på att han ska ge sig. Niall ger ifrån sig ett litet ’’aouch’’.

 

’’Sorry, we want 5 burgers, all with cheese and everything..!’’, försöker jag styra upp det med och tanten ser bara ännu mer förvirrad ut.

 

Efter att vi förvirrat upp tanten ännu mer så hon nästan blivit sur får vi äntligen klart en färdig beställning på fem burgare, alla med ost och annat trevligt. Vi står utanför det lilla gatuköket och väntar.

 

’’Do you think it’s anything between Mel and Zayn?’'. Jag kunde verkligen inte låta bli att fråga.

Först ser han på mig som om jag vore från en annan planet. Med sina blåa uppspärrade ögon. Sedan lugnar han ner sig.

’’Ehmm.. no? Why do you think that?’’, frågar han förvånat.

‘’Ah,, Whatever’’.

Sedan var det inget mer med det.

 

Tillslut får vi våran mat, inpackad i stora kartonger som är näst intill omöjliga att bära. Jag ser nästan inte ens vägen framför mig.

 

Vi går tillbaka mot där vi lämnade de andra sist och när vi kommer närmare kan jag se hur Melissa ligger ned med huvudet i Zayns knä. Han snurrar en lock runt sitt finger och Melissa ser ut som en panda i ansiktet.

Som grädde på moset kan jag se hur han snabbt kysser henne på kinden och ser henne i ögonen.  

Jag blir stel. Glöm allt jag sa innan, det här var bara för mycket.

 

De får syn på oss och Mel reser sig snabbt upp och studsar fram till mig med ett leende på läpparna.

’’I can help you, sweetie’’, säger hon glatt.

Sweetie, hah skulle inte tro det va?

’’I’m fine’’, ljuger jag och jag klarar inte av att möta hennes blick.

Jag känner hur hon försöker möta mina ögon men jag blickar bestämt åt ett annat håll. Hon böjer sig fram för en kyss med jag viker undan och trampar otåligt på stället där jag står.

Det skär i mig.

 

Under hela bilresan säger jag inte ett ord och jag vill bara fly någonstans. Mina värsta farhågor om Melissa hade besannats. Rakt framför näsan på mig.

 

När vi kommer tillbaka till hotellet går alla till Louis och Nialls rum. Det är på något sett mysigare där.

Melissa sätter sig i en enskild fåtölj och jag slår mig ner bredvid Louis. Han slänger upp sina fötter i ansiktet på mig för att retas men jag viftar irriterat bort dom. När han inte tar bort dom utan skrattar istället blir jag arg och höjer rösten. Det hjälper inte.

’’What the fuck is your problem!?’’, exploderar jag tillslut och far upp ur soffan. Det blir knäpptyst och Louis ser ut som ett litet barn.

 

Jag går med raska steg från vardagsrummet och in till köket där jag slänger hamburgaren på matbordet och tar stöd med händerna mot diskbänken samtidigt som mitt hjärta pumpar.

Fan ta mig och mitt temperament. Fan ta mitt humör. Fan ta allt.

_____________________________________________________________________________________________

Kapitel 29 everybody! Hoppas ni gillar't!

Kommer ha prao nu denna vecka från ungefär 9 till 15. Ska försöka uppdatera så gott jag kan.
har ju även styckat upp texten lite mer, då jag personligen tycker det är enklare att läsa. Men vad vet jag om vad ni tycker? Så det är därför ni ska kommentera! I need your opinion guys ! :D

Fattar inte varför det skulle dröja så länge innan jag blev klar med detta kapitel, det bara blev så, förlåt!

Kommentera Gärna!

 

KRAM :D