myonedirectionovel.blogg.se

 

Melissas point of view

 

När jag vaknar ser jag att klockan bara är halv åtta på morgonen. Trots det känner jag mig oerhört pigg och utvilad. Jag rullar runt och ser bara de skrynkliga lakanen. Då blir jag påmind om gårdagen och får en klump i magen.

I vanliga fall skulle jag sett Harry bredvid mig. Antingen sovandes eller tittandes på mig. Han skulle ha hållit på med mitt hår och jag skulle ha krupit upp i hans famn, troligtvis vila mitt huvud på hans bröst och lyssna till hans hjärtslag. Han skulle sagt något i stil med; ’’morning beautiful’’ och jag skulle fått gåshud av den charmiga morgonröst han ägde. Sedan hade vi kysst varandra.

Det var så det kunde ha varit.

 

 

Jag ställer mig upp och tar fram mobilen och bokar snabbt första bästa tåg hem. Jag är trött och less på allt och vill helst bara glömma. Harry sa ju själv att han föredrog att jag stack hem till Sundsvall, så varför inte? Allt har bara varit som världens bergochdalbana.

 

Min sorgsenhet över att ha förlorat Harry förvandlas snabbt till ilska över honom. Arg över att han var så oerhört barnslig och inte kunde ta reda på fakta innan han skulle börja haspla ur sig allt och börja anklaga. Nu fick det vara nog. Det är i alla fall så jag vill känna. dölja det som inuti gror och sliter sönder mig i små bitar. Hård utsida men mjuk som en geléklump på insidan.

Tåget avgår halv tolv och jag går ut till köket och gör i ordning frukost. Hotellrummet är tomt och det är bara jag där, vilket är skönt för en gångs skull.

Min aptit är inte så värst bra och jag får bokstavligen tvinga i mig yoghurten. Efter det hoppar jag in i duschen för att sedan fixa och klä på mig.

 

 

När jag håller på att packa min väska kan jag höra hur ytterdörren öppnas. Snart ser jag Harrys bistra min i dörröppningen. Han håller armarna i kors och lutar sig mot dörrkarmen. Jag vänder ryggen till och fortsätter packa, som om jag aldrig märkt att han var där.

Han harklar sig. Jag ignorerar.

’’Are you leaving?’’, frågar han med skrovlig röst.

’’Yes’’, svarar jag kort utan att vända mig om.

’’I’m so sorry Mel. I wish I could roll back the time and…’’ och så börjar han förklara hur dålig han känner sig och allt annat. Rena rama poesi dikten i be-om-ursäkt. Själv låter jag bara allt komma in genom ena örat för att passera ut genom det andra. Kort sagt, jag lyssnar överhuvudtaget inte på vad han säger. Irriterad över att han bara står där, Det enda han påverkar är mitt packande som börjar gå våldsamt till. Jag nästan kastar i sakerna. Jag ställer mig upp för att ta fram kläderna ur garderoben.

Fasiken vad skönt det ska bli att komma hem igen, tänker jag och tar ner ett par svarta jeans från hyllan.

 

 

Men så känner jag ett par händer på min höft. Jag hoppar till lite från beröringen.

’’Can you please get your hands off me?’’, frågar jag lugnt utan att vända mig om.

‘’And if I don’t?’’, andas han i mitt öra, låter mig bekantas med den mintiga andedräkten.

’’I’ll make sure you don’t wanna know’’.

Jag vänder mig om, med rynkad panna. Vill bara bort härifrån. Snabbt. Nu.

Han har ett litet leende på sina läppar vilket gör mig ännu mer frustrerad. Jag lägger mina händer där hans är och försöker trycka bort dom från mina höfter. Det är omöjligt, dom är som fastlimmade.

’’Harry. Please. Get. Your. Hands. Off. Me’’. Min röst höjs en aning och jag börjar bli arg, även om jag inte kan få till den där riktigt arga tonen.

Hans ögon är busiga och fyllda av aldrig-i-livet-att-jag-släpper-dig-blicken.

’’Harry. I warn you. You’re such a…’’.

 

Hans läppar pressas mot mina, jag hinner inte ens avsluta meningen. Jag stelnar till. Osäker på vad som händer. Hans grepp om mina höfter lättar en aning samtidigt som jag slappnar av och kysser tillbaka. Det är nästan som om jag glömt hur mjuka och sköra hans läppar är, även om det var mindre än 24 timmar sedan jag smakade på dom. ’’….such a good kisser’’, avslutar jag meningen med. Jag kan känna hur ett leende sprids på hans läppar. Kyssen eskalerar och snart kan jag känna hur hans tunga sakta börjar nudda  min underläpp. Den vill in.  

 

 Jag bryter kyssen och drar mig undan. Jag andas häftigt. Han ger ifrån sig ett irriterat ljud. Uppenbarligen vill han ha mer.

’’I..I can’t’’, jag skakar på huvudet. ’’I have a train to catch’’, mumlar jag och sliter mig lös, stänger snabbt igen väskan och går snabbt ut från rummet. Jag känner mig hur dum som helst; men samtidigt så var det väl såhär det skulle bli?

 

 

Jag tar snabbt mina tillhörigheter och börjar klä på mig ytterkläderna. Snabbt, och ryckigt drar jag på mig skorna och när jag är fullt påklädd ser jag upp. Harry står lutandes mot väggen utanför sovrummet. Han ser sårad ut och han öpnnar munnen för att säga något men ångrar sig och skakar bara på huvudet.. Hans ögon är blanka. Det läskiga är att jag inte kan känna något. Vet inte om jag ska vara ledsen eller glad. Jag är bara tom.

’’I think this should be best for us two''.

Min röst är lite ostadig och jag ger honom en sista blick innan jag vänder mig och går ut genom dörren, utan att se mig om. Sedan sätter jag fart ner mot lobbyn för att ta en taxi till centralstation.

_______________________________________________________________________________________________

Hahah fråga inte om bildcollaget till denna del... gick bara på känsla...x)

Kapitel 34 kommer snart! Med även en blick ur Liams perspektiv! Hoppas ni finner något bra i detta kapitel, även om det var några dagar sedan jag uppdaterade.

Observera att det kan vara lite stavfel eller förvirrande saker, då jag skrev från mobilen! Får kolla igenom kapitlet senare och ändra isf!

Enjoy!

Kommentera gärna!

 

Kram!