myonedirectionovel.blogg.se

 

Fortfarande Melissa

 

När vi suttit på Barista i lite mer än en timma så bestämmer vi oss för att åka hem. Vi skiljs åt och jag går mot Navet för att ta trean hemåt. Jag ser hur många, bokstavligt talat stirrar på mig och jag förstår varför.

För hur ofta vandrar Harry Styles flickvän runt i lilla Sundsvall? Fast egentligen, det är ju bara jag. Melissa Ribb, som bott här i hela mitt liv. För två veckor sedan var jag bara jag, ingen speciell. Nu skrivs det om mig i tidningarna näst intill varje dag.Jag känner hur folk smygfotar och pekar. Några kommer fram och frågar saker och jag svarar. Tillslut kommer jag på bussen och sätter mig längst bak.

Till min lättnad är det ett fåtal passagerare på bussen och jag får vara ifred.

 

Jag kan nästan känna doften av sorg när jag sätter högra foten genom ytterdörren. Jag slänger kassarna på golvet, drar av mig skorna och går hastigt mot köket där snyftningarna kommer ifrån. Jag känner på mig vad som har hänt, men förtränger det till minsta lilla. Jag möts av mammas rödgråtna ögon och Camillas hjälplösa blick. ’’Han är borta’’, säger Camilla lika tyst som en viskning. Hon ser mig inte ens i ögonen utan låtar blicken vandra ut genom fönstret och se ut över den höstfärgade vyn. Jag drar ut en stol och sätter mig på den utan att göra ett enda ljud. Det känns som om magen ska vända sig ut och in och min kropp vill bara vika ihop sig som en liten hopskrynklad papperslapp.

''När?’’, frågar jag och anstränger mig för att överhuvudtaget få fram något ljud. Jag väntar mig inte att få något svar alls, av att döma att se på mamma och Camilla, så därför rycker jag till när jag får svar.

’’Kvart över tre, under tiden du var på stan. Vi ville att du skulle få veta när du kom hem istället’’, svarar Camilla och hennes ögon möter mina. Jag känner hur det hettar till inom mig och hur besviken jag blir.

Varför hade de inte ringt när de var dags? Varför fick jag inte närvara vid min pappas sida hans sista stund i livet? Själv hade de ju säkert fått sitta där och trycka med niagarafallet i ögonen och se min pappas sista leende, höra hans sista ord. Det känns som om de har gått bakom ryggen på mig, som om det hela hade varit en hemlighet. ’’Och jag fick inte ens säga hejdå eller något, är det. det du menar?!’’, forsar det ur mig och jag känner hur röd jag blir i ansiktet. Jag nästan skriker orden, det går bara inte att behärska sig.

’’Snälla, Melissa, det var för ditt eget bästa!’’, svarar mamma förtvivlat mellan hulkningarna.

’’Du måste skämta’’, svarar jag kallt, vänder på klacken och går med ursinniga steg mot mitt rum och låser om mig.

Hur kunde jag vara så dum? Att dra ut på stan medans min pappa ligger med döden hack i häl på sjukhuset och när jag till och med visste att det kunde ske när som helst. Jag försöker att gråta, men jag får inte fram en endaste liten antydan till tår. Jag blir arg istället och river ner pennburken som står på skrivbordet. Det flyger pennor över hela golvet vilket gör mig ännu mer rosenrasande. Jag tar mig samman eftersom jag vet att det inte kommer att ledan till något gott och försöker samla ihop hela röran och lägga tillbaks i burken. Det slutar med att hälften av alla pennor ligger halverade och avbrutna i soptunnan, medans resten som lyckats klara sig ligger prydligt i burken.

Jag kastar en hastig blick på mobilen och överväger tanken att ringa till Louise men ångrar mig. Inte ens Harry känner jag någon lust att slå numret till. Jag lägger mig i sängen och somnar till omedvetet.

Det sista jag hinner tänka är om Harry, begravningen och om vad som kommer att hända i framtiden.

Harrys point of view

 

Dagen med ett stort D är här och jag är uppe tidigt. Jag har packat allt och blir sedan upphämtad av resten av gänget och vi åker mot flygplatsen.

Det är många fans samlade och vi skriver lite autografer en snabbis innan vi hoppar på vårat egna privatplan. Alla är trötta och slumrar till en efter en, förutom jag. Jag sitter spikrakt upp och ser ut genom fönstret och räknar sekunderna. Jag går på högvarv och är jättespänd.

’’Aren’t you tired^?’’, frågar Louis och gäspar. Jag skakar på huvudet och snart har även han nickat till.

När vi äntligen är framme på Arlanda flygplats smugglas jag till ett annat plan medans de andra sömndruckna grabbarna lunkar på mot väntande och skrikande fans. Det känns ganska skönt att inte behöva träffa några fans just nu. Såklart så älskar jag alla som diggar oss och verkligen kommer till flygplatsen halv åtta på morgonen men ibland blir det bara för mycket.

Det är det jag saknar mest. Att ha ett privatliv.

 

Väl under flygresan som är beräknad att ta runt sextio minuter, börjar jag bita frenetiskt på naglarna. Jag är nervös och orolig men samtidigt glad och upprymd över att jag ska få träffa Melissa igen.

Saknaden efter henne har varit för stor.

 

Till min förvåning så är det inga fans som väntar på att få träffa mig vilket känns väldigt ovanligt nu för tiden. Jag ska möta en kvinna som heter Camilla tydligen. Det är hon som är frun till en av våra producenter och hon bor här i Sundsvall.

Plötsligt ser jag en kvinna komma gåendes mot mig och hon presenterar sig som Camilla. Håret är uppsatt i en stram knut och hon är klädd i en svart spets klänning och jacka med grova boots. Hon påminner mig läskigt mycket om Melissa.Sedan går vi ut mot parkeringen och vi hoppar in i bilen.

Jag har ingen aning om vad som väntar mig och om vad som ska hända. Det enda hon säger att jag ska byta om till lite finare kläder när vi kommer hem till lägenheten. Vi åker ett tag innan vi svänger in på ett bostadsområde med radhus i rött tegel. Hon låser upp den blåmålade dörren och jag kliver in i en stor och fräsch lägenhet.

’’OK, we don’t have much time. You can pack up your things and get ready for the funeral. I will wait outside in the car’’, säger hon och pekar mot en dörr. ’’You can leave your bag in there’’, säger hon och går sedan ut. Jag går mot dörren som hon pekade på och kommer in i ett sovrum som ser ut att vara ett gästrum.

Snabbt drar jag på mig en svart kavaj, en svart mönstrad skjorta och ett par mörka byxor eftersom det är begravning jag ska på. Jag fixar håret snabbt och går ut och hoppar in i bilen och så var vi iväg.

Samtidigt så kan jag inte låta bli att tycka att det är bra ironiskt att det första jag gör på en resa är att gå på begravning. För hur ofta gör man det liksom?

 

Det känns lite läskigt att göra saker på impuls eftersom det var längesedan jag gjorde något oplanerat, som det här.Det enda jag vet är att ajg sak på begravning och att få träffa Melissa. Mer vet jag inte.

Camilla säger inte så mycket och jag kan se att hon har haft det jobbigt, så jag säger inte så mycket heller. Efter att vi åkt ett tag kan jag se en stor kyrka torna upp sig framför oss och jag blir nervös.

Nu gäller det.

_______________________________________________________________________________________________

Så som jag har läst kommentarerna så antar jag att kap. 18 har varit rätt så efterlängtat så här har ni det ! :)

En bra nyhet som jag kan dela med mig av är att jag redan har börjat skriva på kap. 19 så det kommer!

Och så måste jag också säga sorrysorryysorry, förlåtförlåtförlåt, för den hemska uppdateringen som varit den här veckan! Men nu är i alla fall allt plugg fixat. Tagga spanska prov imorgon, haha ;)

KRAM PÅ ER :)