myonedirectionovel.blogg.se

 

 

Melissas point of view

 

Söndagen kommer vilket betyder att det är dags för begravning. Dagarna som gått har varit en rejäl pina och jag har mest bara suttit och stirrat ut genom fönstret med en kopp te i handen eller övat på låten jag ska framföra i kyrkan. Jag har pratat lite med Harry och Louise och inte gjort så mycket mer.

Jag masar mig upp ur sängen och känner mig allmänt deprimerad. Solen lyser upp sovrummet och klockan är sju. Jag fattar inte varför vi ska upp så tidigt och när jag frågade Camilla varför svarade hon inte. Jag tar på mig den svarta klänningen som jag lagt fram kvällen innan. Sedan lockar jag håret lite lätt och kammar bakåt luggen och fäster en rosett i det.

Jag har verkligen ingen aptit så jag skippar frukosten.  Istället går jag mot badrummet för att sminka mig. När jag är klar studerar jag resultatet och ser att jag sminkat mig efter hur jag mår. En rosa-lila nyans på ögonlocket plus skarp eyeliner, kraftigt.

 

Jag går ut till vardagsrummet där jag ser mamma springa runt med saker och hon har redan fixat sig.  Camilla flänger också runt med Sofia i famnen.

’’vad fin du är!’’, säger Camilla och stannar upp en snabbis. Jag tackar bara och ser på lilla Sofia som håller en barbiedocka i handen. Camilla rättar till håret på mig lite och försvinner sedan till köket. Själv går jag och sätter mig i soffan och slår igång teven och sätter på MTV. Det spelas en massa musikvideos vilket jag gillar så jag blir något gladare. Plötsligt hör jag ett gitarriff som jag känner såväl igen och jag ser Liams ansikte på tv rutan. I hörnet står det One Direction, What Makes You Beautiful. Jag blir som fastklistrad och kan inte släppa ögonen från dom. Jag känner hur mycket jag verkligen saknar Harry. Jag är inte hel utan honom.

Jag kan se att Camilla höjer ena ögonbrynet lite åt teven innan hon snabbt hjälper Sofia att få på sig klänningen. När låten är slut återgår jag till att hålla på med mobilen lite och ha tråkigt.

 

Tiden går och plötsligt slår Camilla ut med armarna och tjuter illa.

’’Fasiken, juste, jag skulle ju fixa en sak!’’ Hon blir högröd i ansiktet som hon alltid blir när hon är stressad. ’’Vadå för något?’’, frågar jag och ser upp.

’’Få se här, ni får åka före till kyrkan så kommer jag dit’’, säger hon och vänder sig till mamma som bara nickar. Camilla svarar mig inte ens och inom loppet av tio sekunder har hon stuckit. Jag suckar bara och det blir jag som får hjälpa till med att fixa Sofia och hjälpa mamma. 

Äntligen är allt fixat och vi sitter i bilen på väg till kyrkan. Jag knyter de svarta klackskorna som jag inhandlat under veckan tillsammans med mamma, i bilen. Klackarna är riktiga stiletter och jag är osäker på om jag kan gå i dom. Jag blir nervösare och nervösare desto närmare kyrkan vi kommer. Jag kastar en hastig blick på sätet bredvid mig och försäkrar mig om att jag har tagit med gitarren. Eftersom, jag ska sjunga. Låten jag ska framföra är Utan Dina Andetag av Kent och jag tvivlar att min röst kommer att bära men jag kör på det ändå. Det får bära eller brista. Jag har tränat varje dag på både gitarr och röst för att få det att sitta.

 

När vi äntligen kommer fram till kyrkan skakar jag av nervositet. Lyckligtvis kan jag gå i skorna och snubblar inte till. Jag, mamma och Sofia går in i kyrkan och möter upp alla inbjudna gäster så som farmor och farfar, mina kusiner och hela tjocka släkten. Alla är rödgråtna och ledsna. Camilla ha inte heller hunnit komma.

Ceremonin börjar och prästen talar. Mamma försöker lugna mig och jag kan höra hur flera personer snyter sig och snyftar. Jag kan inte göra någonting än att vara nervös och sitta och vänta.

Jag tar ett krampaktigt grepp om gitarren när det äntligen är dags för mig och jag går tyst mot en stol och en mikrofon som är placerad så alla kan se och höra mig. Jag sätter mig tillrätta och ser ut över kyrkan och alla nära och kära.

’’Jag ska framföra en låt som heter Utan Dina Andetag’’, säger jag och känner de förväntansfulla blickarna på mig. Jag tar ett djupt andetag och låser blicken på en målning på väggen och tar ton.

Nervositeten släpper så småningom och jag blir inne i mitt.

Harrys point of view

 

Det är många bilar parkerade utanför kyrkan och jag kliver nervöst ut ur bilen. Camilla gör likadant och hon låser bilen hastigt och vinkar åt mig att följa med.

’’Come on, we are a little bit late, I think!’’, säger hon med ett milt leende och jag följer efter. Vi går igenom den stora kyrkoporten och jag möts av en fantastisk melodi och en röst som jag så väl känner igen.  Jag stannar till och långt framför mig kan jag se hur Melissa sitter på en pall, sjungandes på en låt som jag inte fattar ett dyft av.

Hon är så vacker så jag nästan får andnöd. De ljusa lockarna får en röd nyans av solens strålar som lyser igenom de mosaikfärgade fönstren på kyrkan. Camilla rycker i mig att jag ska sätta mig ner och vi sitter längst bak. Jag tror alla är som paralyserade för det är ingen som har lagt märke till vår sena ankomst. Melissa har inte sett mig och jag njuter va hennes underbara stämma som fyller kyrkan. Hon rör många till tårar och när hon sjungit färdigt kan jag inte förmå mig att inte klappa händerna. Jag ställer mig upp och börjar applådera samtidigt som det slår mig att man inte gör så i kyrkan. Men jag bryr mig inte. Jag står bara där med det bredaste leendet och klappar stolt och Melissas blick möter min. Hon ser chockad ut men sedan sprids ett litet leende på hennes läppar.

Folk vänder sig om och stirrar på mig och faktiskt, så smittar applåderna av sig och snart står alla upp och applåderar. Melissa tackar för sig och går ner för att sätta sig vid det som jag antar är hennes familj. Sedan börjar en präst tala på svenska och jag fattar ingenting.

Camilla ser gillande på mig när jag satt mig ner igen.

 

Tillslut är hela begravningen och alltihopa över och jag och Camilla går ut från kyrkan först av alla för att vänta på de andra.

Jag ställer mig vid en stor lönn som jag lutar ryggen mot och spanar ut över alla människor. Många ger mig tummen upp och det verkar som om ingen vet att jag är en kändis vilket känns skönt.

Och plötsligt ser jag henne.

Och Melissas kornblåa ögon som möter mina och det vackra breda leendet.

Och när jag ser henne, det är då jag känner mig hel igen. 

____________________________________________________________________________________________

Kapitel 19 mina kära vänner! ;)

Glöm inte att kommentera och ha en bra kväll!

Kram :)