A/N: lite kort kapitel, men det är som en mellandel. Kram :D

SWEET LOVE

Chelsea

Jag vaknar sakta upp av att solen lyser mig i ansiktet. Jag befinner mig i en soffa, i ett vardagsrum jag inte känner igen. Men jag blir så väl påmind när jag ser vem som ligger bredvid mig. En lock har fallit nedför hans ansikte och en av hans armar håller beskyddande runt mig. Jag tänker på gårdagen, incidenten med Luke och om vad som skulle ha kunnat ske ifall Niall inte räddat mig. But that’s the sad part of the story. För när jag tänker på vad som hände senare blir jag bara varm inom mig. Jag sträcker lite på mig och planterar en lätt puss på hans panna. Han gruffar till lite  och jag fortsätter strö lätta kyssar överallt på hans ansikte tills jag äntligen kan se hur han sakta men säkert slår upp ögonen.

’’Morning love’’ mumlar han och ler ett trött men busigt léende. Jag känner hur en röd ton börjar inta mina kinder från hans ord. Jag böjer mig fram och trycker mina läppar mot hans som svar. Vi ligger där ett bra par minuter innan vi tillslut sliter loss våra nu halvsvullna läppar.

’’I wish I could wake up to this every morni’n’’. Han stryker en hårslinga från mitt ansikte och ser mig i ögonen.

’’Well, I wouldn’t complain though!’’ fnissar jag och sätter mig upp soffan. Jag sträcker på mig och ställer mig upp, känner mig mer utvilad än på länge. Jag kastar en hastig blick på min lilla klädhög jag skapat från igårkväll. Min svarta klänning och mina pumps bär bara sorg i sig efter det som hände och jag känner mig dyster. Aldrig i livet att jag någonsin mer tänkte ha på mig det där. I alla fall inte på ett bra tag.

’’Babe, you don’t need to worry’’, avbryter Nialls röst mina tankar med. Jag vänder mig om mot honom och förstår att han måste sett mig bara stå där och stirra dystert på gårdagens outfit. Jag blir bara påmind om Luke och det snörper ihop sig i magen på mig. Jag vill inte ens tänka tanken på vad Luke kommer göra nu. Förhoppningsvis ingenting, men man kan aldrig lita på Luke. Jag suckar och tvingar fram ett fejkat léende.

’’Breakfast?’’ frågar Niall som nu har ställt sig upp. Jag nickar.

Hela dagen sitter vi hemma hos Niall och bara slappar. Jag går runt i hans myskläder och vi gör absolut ingenting. Vilket jag uppskattar till tusen. Jag känner mig trygg runt Niall, vet att han aldrig skulle låta något komma emellan oss. Vi sitter bara och spelar spel, tittar på film, kör ’’the honesty game’’ vilket går ut på att man kan fråga varandra vad som helst och den andra ska vara helt ärlig, spelar tv-spel och annat roligt. Det är inte förens det börjar skymma ute som tanken slår mig om att jag troligtvis borde gå hem.

’’I think it’s time for me to go home’’ säger jag där vi sitter i soffan och kollar på någon blodig action film.

’’Nooooo’’ gnyr han och gör valpögon. Han är bara för söt.

’’Oh, Niall. My parents will go crazy without knowing where I am’’, skrattar jag.

‘’But I want to be with you. I want to be near you’’ säger han ärligt. Mitt hjärta slår ett extra slag.

‘’So do I’’.

Jag gosar ner mig i hans famn. Plötsligt lägger han sig lite över mig och börjar föra sina läppar över min hals.

’’…and we can save that for the next time!’’ avbryter jag honom. Jag flinar retsamt mot honom och ställer mig upp. Han suckar.

Jag sneglar på min egna klädsel.

’’You can keep it on and hand it back next time we meet’’, säger Niall som om han läst mina tankar. Jag ler tacksamt till svar innan jag ställer mig på tårna och pussar honom.

Mammas ögon blir stora när jag kliver in genom ytterdörren.

’’And where have you been, young lady?’’. Hon höjer sina ögonbryn när hon ser min utstyrsel.

’’At a friends house’’ försvarar jag mig.

’’Have you been with Luke?’’. Jag himlar med ögonen.

‘’Hell no’’ och med det går jag in på mitt rum. Jag vill inte höra Lukes namn något mer. Det är bara plågsamt. Usch.

Kvällen går och jag sitter inne på mitt rum. Precis när jag ska krypa ner under täcket för att sova hör jag hur det plingar till på min mobil. Jag läser meddelandet.

Can’t wait to see you next time ;)

Niall xx

Jag får fjärilar i magen och somnar med ett leende på läpparna.

• Läs ALLTID igenom det du har skrivit. Tro mig, det är inte så kul att läsa en massa stavfel etc...
• Skriv när du är inspirerad.
• Ha med dig ett anteckningsblock (mobilen funkar också!) så du kan kludda ner om du får någon idé.
• Skriv inte med sirapshjärna.
• Skriv inte när du känner dig pressad. Skriv när du känner för't.
• Be någon annan läsa igenom det du skrivit innan du t.ex publicerar det. Kanske får du några tips på hur du ska skriva eller en idé!? :D
• Skriv inte för att få kommentarer, (även om det såklart är trevligt att få.) Det blir bara konstlat och du blir besviken/frustrerad om det inte går vägen. Skriv bara, låt det flöda! Då kan jag garantera att du får mer läsare!

 

Förskräckt vänder jag mig om och möter ett par dimmiga, grå ögon. Luke har ett stort flin på läpparna och han ser flummig ut. Han tar min hand, håller den hårt. Jag säger inget, försöker ta tillbaka min hand men hans grepp om mig hårdnar. Sakta börjar paniken krypa i mig.

’’Oh, someones in a hurry?’’ frågar han kallt och flinar mer.

’’Luke. Please. Drop. Me’’.

Luke skakar bara på huvudet. Ett litet skratt lämnar honom innan han tar tag i mig hårdare och i ett nafs har han tryckt upp mig mot den iskalla tegelstensväggen. Han lämnar kalla små kyssar på min hals och jag försöker slita mig lös. Det är till ingen hjälp.

’’S-stop’’, gnyr jag. Jag känner tårarna samlas i ögonen.

’’Oh sush you. A beautiful and naughty girl like you needs some sort of punishment, you know’’. Med dem orden böjer han sig fram och kolliderar sina läppar med mina innan jag ens hunnit tänka igenom på vad han nyss sagt. ’Some sort of punishment’ dröjer sig kvar i mitt huvud och jag är säker på vad detta kommer leda till. Jag börjar hulka och skaka kraftigt. Tårarna strilar nerför mitt ansikte och jag fryser. Luke trycker sig närmare och närmare. Han börjar snart pussa mig igen vid halsen och jag tar tillfället i akt för att försöka skrika på hjälp. Någon måste ju höra? Men jag hinner inte ens öppna munnen innan Lukes hand är där och jag blir så chockad att jag får svårt att andas.

’’Shut it princess. I know you want this as much as I do’’ mumlar han mot mitt nyckelben innan den andra handen börjar peta på klänningens dragkedja där bak på ryggen. Han är inte mild i rörelserna och det gör ont. Bara att han andas på mig får det att kvida i magen. Jag gnyr och gråter häftigt, försöker sparka av mig honom, men det är omöjligt. Luke är tio gånger starkare än mig, om inte mer. Jag är förlorad. There’s no chance I get out of this. Jag försöker hoppa, göra så att han ska tappa greppet om mig. Istället känner jag en sting av smärta på min kind och jag inser att han just precis, i detta nu, har gett mig en fet örfil. Det bränner och svider. Jag är så rädd att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Eftersom han bara står där för en stund och flinar sparkar jag honom så hårt jag kan på benet men missar totalt. Han är snabbare än vad jag trodde, trots med all gift i kroppen. Lukes ögon är svarta. Envishet, lust och ilska lyser i dem. Strax intar återigen det där snuskiga flinet på hans alkohol rykande ansikte.

’’Oh you want it that way? Like it rough, huh?’’.

‘’Piss off’’ gråter jag. Innan jag får fram något mer är han återigen fastklistrad på mina läppar och det gör ont. Jag är nästan rädd att tänderna ska lossna.

’’Lemme...ouwt…pwleaze…’’ försöker jag få fram mellan de våldsamma kyssarna.

Han svarar inte utan för återigen sin hand till dragkedjan där bak och med ett *zip* har han lyckats öppna den. Nu är det över, tänker jag. Nu är jag fast. Jag blundar hårt, väntar på att han ska slita av mig klänningen. Jag gråter och försöker skrika och slå vilt men det är så för jävla hopplöst. Han stönar i mitt öra,

’’Lets the fun begin my lit-’’

‘’LEAVE HER ALONE!’’.

Jag hänger inte riktigt med på vad som händer eftersom det går så snabbt. Jag kan urskilja ett välkänt ansikte bland mina tårfyllda ögon. Det är Niall. Luke ligger på marken en bit bort, totalt avtuppad. Nialls ansikte är högrött och han är arg. Om blickar kunde döda skulle Luke bara vara en liten svart fläck -eller inget alls- vid det här laget.

’’You okay?’’ frågar han stressat och ser på mig från topp till tå. Självklart är jag ju inte det men jag nickar sakta då jag inte blivit direkt kritiskt skadad. Han tar min hand och vi börjar springa. Jag vet inte vart vi springer men jag känner mig trygg med honom. Vet att han aldrig skulle skada mig även om jag gjort mer skada på honom än vad jag kan ana. Vi springer genom en skog och jag snubblar runt på mina stiletter och bestämmer mig tillslut att ta av mig dem. Jag gnyr till vid den isande och bitande känslan i tårna när jag börjar springa på den packade snön.

När vi tillslut stannar är vi på baksidan av ett stort hus. Niall leder mig in via altanen och vi hamnar i ett stort vardagsrum.

’’This is my house’’ säger han och ger mig en snabb blick. Först förstår jag inte vad han säger eftersom jag fortfarande är i chock efter händelsen med Luke, Tillslut nickar jag sakta och ser mig omkring. Vardagsrummet är stort och ljust. En otänd eldstad står i ena hörnet och mittemot en stor fluffig soffa. En teve finns placerad strax ovanför eldstaden. Tavlor och familjefoton är uppställda och hängda lite här och var. Krukväxter och en stor gammal bokhylla finns placerade i rummet. Resten är mest kartonger som inte hunnit bli uppackade.

’’Sorry, it’s a little bit messy’’.

’’Get off me, Luke!’’, halv skriker/halv viskar jag och försöker pressa bort honom.

’’Chels. It’s me! Niall! Chelsea, listen to me!’’, hör jag en röst säga. Jag rycker till. Det är inte Lukes röst som talar och jag vaknar upp från mina fantasier. Jag ser Nialls oroliga blick och de blå ögonen är blanka. Jag ser på hans utsträckta armar och inom loppet av en halv sekund kraschar jag rakt in i honom. Han omfamnar mig. Jag bryr mig inte om att jag gör hans tröja blöt av mina tårar. Han stryker mig på huvudet och vaggar oss fram och tillbaka. Han håller mig hårdare och jag klamrar mig fast, vägrar släppa taget. Niall är varm och så småningom börjar jag lugna ner mig en aning. Hulkningarna avtar.

 ‘’I’m so sorry, Niall , for what I’ve done to you!’’ säger jag förtvivlat och skäms ända ner till tårna. Hur kunde jag bara säga att han skulle lämna mig ifred och sedan gå runt med Luke som värsta tönten? Hur fasiken tänkte jag?

’’It’s okay. Shh’’. Han stryker med tummen sin på min hjässa.

Tillslut tar han ett steg bakåt och jag –mot min vilja- blir tvungen att lämna hans varma famn.

’’Wait here a second and I’ll get you some clothes. You can make yourself at home while waiting! Do you want a cup of tea by the way?’’ frågar han nervöst.

‘’That would be lovely’’, viskar jag tillbaka eftersom det är det enda jag kan få fram, plus ett svagt léende. Han ler tillbaka lite och går till en byrå som står placerad längst bak i vardagsrummet. Han drar fram ett par grå mjukisbyxor och en matchande hoodie med trycket KEEP CALM AND EAT NANDOS. Jag kan inte låta bli att fnissa till. Först ser han oförståendes på mig innan han fattar vad jag skrattar åt.

’’So you like Nando’s?’’ frågar jag.

’’Well, my mum know’s me too well sometimes…’’mumlar han och får en rosa ton på sina kinder. Han räcker över kläderna. Vi står där tysta och stämningen goes awkward.

’’Uhm…I leave so you can… change’’säger han och sväljer hårt. Jag nickar bara och vänder mig om. Jag hör honom lämna. Snabbt trär jag på mig kläderna och viker ihop klänningen som jag sedan lägger på en stol. Klackarna ställer jag bredvid. Jag går fram till en helfigurs spegel som står placerad i ena hörnet och ser att kläderna faktiskt passar min kropp. Hoodien är dock något lång i ärmarna men annars funkar det fin-fint. När jag ser mitt ansikte får jag nästan en liten chock. I look like shit! Damn -fucking- damn you Luke. Snabbt försöker jag fixa till håret lite i en slarvig fläta och sätter mig i soffan. Genast känner jag mig ensam och Lukes röst ekar i huvudet.

‘Oh you want it that way? Like it rough, huh?’

Jag får hålla tillbaka för att inte börja gråta igen.

‘Oh sush you. A beautiful and naughty girl like you needs some sort of punishment, you know’

Jag kryper ihop och håller armarna runt mina knän. Jag vaggar sakta fram och tillbaka på den mjuka soffan.

Snart kikar Nialls huvud fram och han kommer till mig med en kopp. Även han har bytt ut sin svarta klädsel mot ett par mjukisar och vit t-shirt. Jag tackar och tar emot. Niall däremot ställer sin kopp på bordet och försvinner bort till eldstaden. Först undrar jag ’what the heck is he doing?’ Men sen hör jag ett litet sprak och en liten låga syns.

’’So you won’t freeze’’ säger han lågt och han blir sådär gulligt Niall-röd i ansiktet igen. Jag ler som svar. Han sätter sig bredvid mig och utan att tveka en sekund kryper jag upp i hans famn som ett litet barn. Han säger inget, tar nervöst en klunk från sitt te.

’’Niall’’, säger jag efter ett tag.

’’Yeah?’’.

’’I’m really sorry for what I’ve done to you. I know it was wrong. I will never forget myself for that’’. Jag tar ett djupt andetag. ’’Well…uhm…do you forgive me?’’

Först säger han ingenting. Han ställer koppen på bordet bredvid min innan han vänder ansiktet mot mig. Våra ögon möts och jag naglar fast honom med blicken. Jag blir förbluffad hur ett par ögon kan vara så vackra. Snart finner jag mig själv stirra intensivt på dem. Innan jag vet ordet av det så känner jag något mjukt mot mina läppar. Det känns som om andan fastnar i halsen. Det tar en sekund att förstå vad det är innan jag –också nu- finner mig själv le mot hans läppar. Kyssen är mjuk och tusen gånger bättre än den utanför Kendra’s. Jag lägger mina händer runt hans nacke och leker lätt med hans hår. Våra läppar rörs i synk. Med orden ’’Bomber och granater!’’ skulle man lätt kunna beskriva hur det känns inuti mig nu. Det är intressant hur en kyss kan vara så passionerad och känslosam utan att ens ha en tunga inblandad. Med Luke var det aldrig så. Han gick bara rakt på, körde in sin slemmiga sak i min mun och respekterade inget alls. Får jag också lägga till att han hade dålig andedräkt.

Niall drar sig tillbaka och vi andas häftigt.

’’Apology accepted’’ säger han och ler.

Lyckligare än såhär går det nog inte att bli tänker jag och slänger mig runt hans hals. Våra läppar hittar varandra igen och det känns som att jag är i himlen. Allt är så rätt med Niall. Allt är så perfekt. Allt är så jäkla freaking underbart.

Vi ligger i soffan, tätt omslingrade med en filt ovanför oss (nej vi har inte gått så långt, vi har fortfarande kläderna kvar!). Det finns nog bara ett ord som skulle kunna beskriva vad vi gör och det är ’’cuddle’’ som det heter på engelska. Det är mysigt och jag ligger där uppkrupen bredvid Niall med hans armar runt mig. Jag har ena min arm på hans bröstkorg och jag ser på medans den höjs och sänks. Så småningom gäspar jag högt vilket smittar av sig på Niall. Jag börjar känna mig trött och känner inte alls för att gå hem även om jag bor på andra sidan vägen.

’’You can sleep here tonight if you want’’, säger Niall trött, som om han läst mina tankar.

Jag ser sakta upp och ler ett trött leende.

’’Oh god, you are wonderful’’. Jag sträcker på mig och lämnar en tio sekunders lång kyss på munnen. Sedan gosar jag mig ner i hans famn och känner hur jag genast börjar tyna bort i sömnen. Jag förstår verkligen inte på mig folk som säger att man kan bli less på kyssar? Jag menar, ikväll har redan jag och Niall kyssts kanske typ fyra fem gånger och om jag får vara ärlig själv så vill jag bara ha mer och mer av honom för varje sekund som går. Jag får tvinga mig själv att behärska mig.

Precis innan jag slocknar hör jag hur han drar efter andan.

’’Chels. Before you fall asleep, may I ask you something?’’.

Jag blir genast klarvaken och spänner öronen nyfiket. Jag ser på våra fingrar som jag har flätat samman och stryker min tumme mot hans.

’’D-do you wanna be my...girlfriend?’’.

‘’Of course, Niall’’, svarar jag utan att se upp. Jag kan nästan höra hur ett leende sprids på hans läppar.

’’And no matter what Luke and everybody else says…?’’ orden från honom kommer ut som i en fråga. Jag ser upp. Det känns som om han refererar lite till det som hänt förut vilket inte är så konstigt egentligen. Han ser nästan lite orolig ut för vad jag ska svara. Ögonen ser osäkra ut. Jag sätter mig upp så jag sitter på mina knän bredvid honom. Sedan tar jag hans ansikte i mina händer och böjer mig fram, låter våra pannor luta mot varandra. Jag ser honom rakt i ögonen.

’’No matter what everyone else says Ni, I will always be here for you. Always, always, always. Remember that?’’. Han nickar sakta. Jag ler. ‘’I love you’’. Med dem orden kysser jag honom återigen. Jag slutar inte förns jag måste dra mig tillbaka för att kippa efter andan. Det är först nu jag inser vad jag har sagt. Jag sa att jag älskade honom och jag om någon borde veta vad det innebär. Men med närmare eftertanke fattar jag att jag faktiskt menar det också. Jag älskar honom. Jag gör verkligen det! ’I love him to bits’ som mamma brukar säga till pappa. När jag var liten fattade jag aldrig vad hon menade med det men nu förstår jag. Det är lustigt egentligen. Jag har ju inte känt Niall speciellt länge och redan känns det som om jag skulle kunna göra allt för honom. Att bli så förälskad och älska någon så djupt. Är det ens möjligt?

Jag ger honom en siiiiista puss på kinden innan jag lägger mig i den ställningen jag låg i innan och känner hur sömnen sakta men säkret tar ut sin rätt. Undra hur mycket klockan är egentligen? Säkert två eller något. Jag måste ha varit här mer en två timmar åtminstone. Jag känner hur han tvinnar mitt hår mellan sina fingrar.

’’I love you too’’, viskar Niall och med dem tre orden somnar jag med ett brett leende på läpparna.

. 

Niall

Sårad och hjärtekrossad släpar jag mig till skolan på torsdagen. Det är hemskt att se Chelsea flänga runt i närheten av Luke då hon inte ens ser ut att tycka det är speciellt kul. Hon ser bara ut som en plågad katt. Efter skolans slut skyndar jag mig snabbt till skåpet och hämtar mina grejer, blir allmänt retad av människor, möter glåpord kluddade på mitt skåp innan jag går hemåt. Hela eftermiddagen sitter jag med läxorna då det är en perfekt syssla för att få min hjärna på andra tankar. Fredagen går i samma tröga, plågsamma tempo och jag sitter -som troligtvis kommer bli min vardag- ensam vid lunchen. Flera gånger kan jag  känna Chelseas blickar på mig.

När jag går ut från skolcafeterian kan jag höra en massa exalterade tjejröster som pratar hetsigt med varandra. Elever står lite längre bort framför mig, ser ut som att dom kollar in något. Jag går dit, vill se vad som står på. 

En stor plansch med stora, feta röda bokstäver pryder väggen. 

''THE ANNUAL CHRISTMAS PARTY IS HERE!''.

En bild på en jultomte och en en tjej i tomteluva och röd klänning syns på bild och en discokula. (Det ser allmänt billigt ut om jag får säga det själv). Datumet står spikat som fredagen den 15 december nästa vecka. Tio dagar innan julafton. Vad jag kan höra så måste det var en väldigt uppskattad och rolig fest eftersom tjejernas munnar går i ett om vad dom ska ha på sig och hur de ska se ut.

Jag skakar bara på huvudet och lämnar folkmassan. När jag rundar hörnet fryser jag till. Där står Chelsea. Och Luke. Vid skåpen. Hånglandes. Han tar på henne. Jag spyr. Bokstavligt talat. Min magen twistar till, vrider sig ut och in och jag känner hur illamåendet bara väller upp inom mig. Jag står där, böjd framåt med händerna på knäna hulkandes och med lunchen som väller ut från min mun. Jag stirrar ner i golvet. Kan inte röra mig. Jag hör hur folk drar efter andan och när jag ser upp ser jag att Chelsea står och stirrar på mig. Hennes mun är halvöppen och hon ser förvånad ut. Jag ser på resten av folket som står i närheten. Vissa fnissar, vissa skrattar. Vissa ser allmänt äcklade ut och vissa ser faktiskt arga ut. 

''I recorded it!'' hör jag någon ropa. De skrattar.

Jag skakar på huvudet och springer därifrån. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag hämtar min ryggsäck och lämnar det vi kallar skolan.

Chelsea

Jag står framför spegeln och genomskådar mig själv från topp till tå. Klänningen som jag ska ha är svart och lång. Ganska enkel, men framhäver mina kurvor på de rätta ställena. Mitt hår har jag bara lockat lite lätt så det faller fritt över ryggen. Sminkningen har jag låtit ligga naturligt med ett starkt rött läppstift som pricken över i:et.

Min date till festen är såklart Luke. Vi behövde inte ens fråga varandra. Det var redan bestämt. Det var inget att protestera om även om mitt hjärta hellre längtade efter någon annan. Någon som hade spytt inför halva skolan för en vecka sedan. Någon som var så brutalt mobbad. Någon som var hjärtekrossad av någon som mig. 

Jag hör hur en bil tutar utanför och jag tar min lilla svarta väska och kollar mig i spegeln en sista gång innan jag går ut mot bilen. Mina skyhöga klackar som jag satt på fötterna bränner redan och det gör ont.

’’Suck it up princess. It hurts to be beautiful’’, mumlar jag för mig själv.

I förarsätet sitter Luke. Han har sitt gamla vanliga peddo léende påklistrat och så fort jag hoppar in i bilen lägger han sin hand på mitt lår. Jag känner mig obekväm men bjuder på ett fejkat léende tillbaka.

Luke hade inte sagt något om det där smset han råkat skicka till mig förut. Det som egentligen var menat till min vän Jen. Jen för den delen hade agerat som om inget hade hänt.  Hon var som vanligt. Hon kanske inte ens visste om Lukes misstag? Jag hade bestämt mig för att inte ta upp det heller.

Musiken dunkar när vi gör entré i den mörka lokalen. Människor är överallt, fastklistrade vid varandras läppar, svettiga på dansgolvet eller vid drinkarna. Det här var verkligen inte ett vanligt ’’skolparty’’ med bål och Cyndi Lauper i högtalarna. Här visste inte ens lärarna vad som pågick.

Luke drar mig genast över till resten av vårat gäng. Killarna ser på mig från topp till tå och busvisslar. Luke lägger sin hand på min höft och drar mig närmare honom. Jag känner mig ännu mer obekväm. Jen och Lauren stirrar avundsjukt på mig innan de vänder ryggen till och börjar prata på. Vilka ’vänner’ man har. Jag himlar bara med ögonen och står bara där. Lyssnar till de andras babbel, ser på hur dom utbyter drinkar –såklart fullproppade med alkohol, tackar nej till det dom bjuder mig. Jag ser Niall så småningom, stå lite avsides för sig själv. Han möter min blick genast. Luke märker direkt åt vilket håll jag ser åt. Jag får dåligt samvete och ser bort.

’’Hey, pale-face is here’’, mumlar Luke och flinar triumferande. Han pekar mot Niall. Jag blir rädd, fattar vad han menar. Han knyter nävarna och nickar mot de andra killarna.

’’Eh! Luke! Can’t we go and dance?’’, hasplar jag ur mig och rycker i hans ärm. Jag ler och kysser honom i hopp om att han ska glömma det han hade i kikaren förut. Lyckligtvis funkar det och han drar mig mot dansgolvet. De andra killarna gör samma sak med sina tjejer.

Vi dansar till Britney Spears och det blir svettigt. Det är verkligen en konst att dansa i en sådan här tajt och lång klänning plus stiletter. Så småningom kommer en lugn låt och Luke kommer närmare. Han trycker sig mot mig. Våra höfter rörs i synk och det känns som om jag ska tuppa av , av illamående. Tanken på att hans alkoholluktande andedräkt ständigt letar sig in i mina näsborrar gör inte saken bättre. Trots att musiken är lugn så är den oerhört hög och jag känner mig snurrig. Mitt huvud gör ont. Jag sliter mig lös från Luke.

’I-I-I need some air’’. Utan att vänta på svar lämnar jag dansgolvet och pressar mig fram mot närmaste utgång.

Det är en ren befrielse att dra in den friska decemberluften. Jag ser mig omkring och ser att jag måste ha hamnat på baksidan av lokalen. Det är öde och ett par sopcontainrar står en bit bort. En liten parkering syns, en väg till framsidan och sedan bara skog. Precis när jag känner att jag har återhämtat mig något sånär och är på väg att gå tillbaka in igen så känner jag något på min axel och…

CLIFFHANGER! Haha ;)

Jag var tvungen :P

Han ser forskande på mig,

’’Anything’’, svarar jag.

’’I know this may sound weird, cuz we have known each other for just one day. But, I never got my cup of coffee that monday one week ago…’’.

Hans adorable and totally breathtaking accent kittlar mig i örat. Niall ser blygt på mig. Jag ler. ‘’I take you to Kendras coffeeshop next Wednesday right after school.’’ Avslutar jag meningen med. Han ser lite förvånad ut men ler sedan stort.

‘’Great!’’.

Jag böjer mig framåt och ger honom en snabb vänskaplig kram innan vi säger hejdå och jag går hemåt.

Kendras Coffeshop på onsdag. Med Niall. Luke skulle bara veta.

Jag har nu känt Niall i lite mer än en vecka och allt har flytit på bra. Trots att det har stuckit hål i ögonen på mig att se Niall behandlas dåligt.

Jag hade försökt att ställa mig mellan Niall och Luke. Säga att Luke skulle knipa käft. Det hela hade slutat med att Niall fått en blåtira och Luke tog hand om mig bakom skolan på eftermiddagen. Han hade tryckt upp mig mot väggen. jag hade fått svårt att andas. Paniken hade brummat som ett ånglok.

’’What’s going on between you and him?’’, hade han fräst i mitt öra.

‘’N-nothing’’, hade jag kvävt fram.

’’Good for you, your little slut’’.

Sedan hade han kysst mig passionerat innan han lämnat mig kvar ensam. Bara sådär liksom.

För det första: Varför var jag ihop med Luke? Han var aldrig med mig, klängde bara runt på andra tjejer när jag till och med såg på. Jag slår vad om att han skulle kunna knulla en tjej framför näsan på mig utan att ens höja ett ögonbryn.

För det andra: Varför brydde han sig så jäkla mycket om mig och Niall? Luke var ju uppenbart inte ens kär i mig. Frågan är om han någonsin varit det…

För det tredje: Han kallade mig för slut. Jag som knappt ens vet hur en kuk ser ut medan han ligger runt med säkert femton tjejer per dag.

Fy fan.

Snabbare än jag kunnat säga flygande-rosa-katter-över-Englandslandskap är det onsdag och jag masar mig upp ur sängen. Jag drar på mig en tröja med en katt på och tights till.

Av någon anledning känner jag hur en nervös liten knut börjar formas i min mage. Jag skulle ta med Niall till Kendras Coffeeshop efter skolan. Han skulle få den kaffe jag spillt ut över honom för bara lite mer än  en vecka sedan. Det var väl inget att vara nervös över? Att ta en fika med sin kompis. Det gjorde väl vem som helst?

’’Good morning mom’’, säger jag när jag kommer ner till köket.

’’Good morning Chels! What a beautiful day today isn’t it?’’ Jag ser ut genom fönstret. Det är en vacker vinterdag.  Exakt en sån där som man bara önskar att ögonen kunde ta kort på. Himlen är blå som havet och snön står i stark kontrast som vit sockervadd.

’’Yeah’’. Jag sätter mig vid bordet, ser på när mamma lassar upp bacon och en rostad macka på min tallrik.

’’What’s the plans for today?’’, frågar hon och sätter sig mittemot mig och häller upp ett stort glas apelsin juice.

’’I’m going to Kendra's with a friend after school’’, svarar jag utan att se henne i ögonen. Jag vill inte säga att jag träffat Niall. Förvisso så är vi ju bara vänner men jag vill fortfarande vänta med ’avslöjandet’.

’’How fun!’’. Min mamma var alltid så entusiastisk av sig.

Jag nickar och sätter tänderna i den sladdriga baconen. Jag blir påmind om vad Niall sagt  efter det slunkit ur mig att jag går på diet. Hur han hade sett ut när jag sagt att det var Luke och mina vänner som börjat truga i mig hela dietgrejen. ’’I think you look perfect’’. Jag ser ner på baconen och skakar på huvudet innan jag trycker i mig ännu mer. Screw Luke and all the other bullshit, tänker jag och sväljer.

Jag väntar på Niall utanför hans hus. Vi har börjat gå tillsammans till skolan. Nu har jag i alla fall sällskap. Jag skulle ju egentligen kunna ta mammas bil eftersom hon nästan aldrig använder den och jag har körkort. Men av någon anledning föredrar jag hellre att gå tillsammans med Niall i den stränga vinterkylan än att sitta i en kall, brummande snöigloo varje dag. Kanske var det av ren empati, kanske var det av något helt annat. Det har jag inget svar på.

Dagen segar sig fram och till min besvikelse har jag fler lektioner tillsammans med Luke än med Niall.

’’Wanna come over to my place after school babe?’’, frågar Luke under mattetimmen. Jag ser upp från matteboken och får tunghäfta. Vet inte vad jag ska svara. Jag kan ju inte säga att jag ska träffa Niall, då skulle jag lika väl kunna skjuta mig i skallen.

’’I…I can’t. Gonna train’’, ljuger jag.

’’Train? Since when have you started with training?’’

‘’When you said I should go on a diet’’ klipper jag av och vänder koncentrationen till matteboken. Luke suckar men säger tack och lov inget mer.

Direkt efter min sista lektion skyndar jag mig till fotbollsplanen för att möta upp Niall. Dels så är det närmare att gå till Kendra’s därifrån och dels för att jag inte vill att Luke ska se oss.

Jag får vänta några minuter innan jag ser en filur med blå jacka komma gåendes mot mig. Håret är rufsigt i de trassliga blonda lockarna och han ser sådär perfekt rosenröd ut om kinderna. Han är så söt.

’’Hello my Irish Snowflake!’’ säger jag och kramar om honom som jag alltid gör med mina vänner även om det gick pirrande stötar i mig varje gang jag kramade om just Niall. Och jag gillade det.

Med snöflingor i håret och frusna fingertoppar kliver vi in på caféet och den gamla vanliga doften av choklad och kaffe fyller mig. Vi slår oss ned vi samma bord som Niall satt vid för två veckor sedan vid fönstret. Det är mysigt. I fönstret hänger juldekorationer och pepparkakor hänger i röda snören. Ljus står tända och det börjar bli mörkt ute även om klockan bara är lite över tre. Vi får in Nialls cappuccino och te till mig.

’’Such a memory!’’, skrattar Niall och pekar på cappuccinon. Han tar en klunk av sitt kaffe.

’’Yeah I know! It was so embarrassing!’’

‘’I bet it was, but the shirt survived!’’

‘’Ahahaha. Oh my God’’, skrattar jag.

Vi sitter och pratar om allt mellan himmel och jord i flera timmar innan vi äntligen bestämmer oss för att lämna. Precis när vi går ut genom dörren känner jag hur det vibrerar till i fickan. Jag tar upp mobilen och ser att det är ett sms från Luke.

Jag öppnar det.

Im waiting on you Jen ;)

Först fattar jag inte. Sen förstår jag att han har skickat fel. Som bekräftelse på mina misstankar kommer ett till sms

Shit.

Jag skakar på huvudet, känner hur en tår rinner nerför min kind.

’’Chels? What is it?’’, frågar Niall oroligt.

‘’It’s Luke. I'm so sick of this shit’’, svarar jag nästan i en viskning samtidigt som jag skakar på huvudet och försöker torka bort tårarna som bara rinner.

’’Come here’’.

Niall tar ett steg närmare och omfamnar mig i sina varma armar. Han stryker mig med ena handen på mitt huvud.

’’I just don’t get it…’’ mumlar Niall efter en stunds tystnad.

‘’What?’’, får jag fram mellan hulkningarna.

‘’He’s your boyfriend but what I’ve seen so far is he’s treating you like a Barbie doll. He makes you cry, Chelsea. …I…I…mean-‘’, förklarar han. ‘’I would never do that to my girlfriend’’

Jag möter hans blick. Det är något i hans ögon som jag inte kan tolka. Om han är arg eller ledsen, glad, lustfylld. Något är det som jag inte kan sätta fingret på, men i vilket fall som helst så får jag pirrningar längs ryggraden. Jag förstår att han talar sanning.

Jag drar efter andan.

‘’I know’’

Sedan går allt väldigt snabbt. Jag ställer mig på tå lägger mina armar runt hans nacke och kysser honom mjukt på läpparna.

Jag hade blivit kär.

A/N: Kapitel 3 my darlings! Nialls point of view är med dessutom! ska försöka få kapitel 4 mer händelserikt. Jag verkar ha en tendens att få de första kapitlena omåttligt tröga, haha x) I alla fall ur min synvinkel! Anyways, i hope you like it!xx

GUITARS AND A SICK BASTARD

Niall

Folk sa ofta att de inte tyckte om mig. Det var jag väl medveten om. Främst så hade de alltid klagat på hur jag såg ut. Mina sneda tänder, att jag inte var lika lång som alla andra, att jag var för smal och mitt blonda hår. Förut hade jag haft en tendens till att stamma och det var så det började. Lyckligtvis har jag lyckats få bort det vid det här laget. Folk fick mig ofta att känna mig värdelös. Jag hade aldrig lyckats fixa några vänner då vi hade flyttat så ofta. Det spelade ändå ingen roll, folk dömde mig för snabbt. Jag brukade inte ens hinna öppna munnen innan någon sa något illa.

Nu hade jag kommit till en ny skola ännu en gång och folk behandlade mig likadant. Som om jag vore gjord av skit alltså. Förutom en person. Chelsea. Hon var den vackraste och snällaste person jag träffat på länge. Hon såg mig.

***

Jag känner mig utmattad när jag lämnar engelska lektionen. Det har varit en riktig pina att sitta i samma klassrum som Luke och de andra killarna återigen. Jag smiter ut ur klassrummet innan de hinner få tag i mig och springer till toaletterna och låser in mig i ett bås.

Jag väntar i några sekunder men hör inte någon komma efter mig. Jag andas ut.

Egentligen är det lunch nu men jag vill verkligen inte gå dit nu.Till min lättnad så är det bara tre lektioner på måndagar. Rätt soft egentligen. Först SO, sen engelska för att sedan avsluta med musik. Mitt favoritämne. Dessutom skulle jag få tillbringa det med Chelsea. Det värmer inom mig så fort jag bara tänker på henne även om det svider att hon är Lukes. Luke med det mörka håret och de perfekta läpparna. Det perfekt utmejslade ansiktet som fångade varenda tjejs våta drömmar. Och kroppen, den ska vi inte ens tala om.

Dystert lunkar jag ut från toaletterna och går i korridoren i riktning mot mitt skåp. Det är dödstyst och ingen elev i sikte. Troligtvis ha alla redan stuckit till skolcafeterian. En radio spelar julmusik lite längre bort, troligtvis från någon lärares kontor. På mitt skåp har någon har kluddat;

Faggot, Leprechaun-lover och sucker.

’’Here we go again’’,  suckar jag och baxar in ryggsäcken och låser.

Skolmatsalen är stor och gammal. Den är fylld av elever från alla årskurser. Vanligtvis brukade lunchen vara bland det bästa med skolan eftersom jag älskar mat. Nu tycker jag det bara känns allmänt jobbigt eftersom jag inte vet vart jag ska slå mig ner. Hälften av alla eleverna här stirrar ju på mig. Den nya blonda killen med sneda tänder och röda kinder.

Jag ställer mig i kön, låter en bitsk gammal kärring hälla upp något osmakligt på min tallrik. Först står jag bara där, mitt i skolcafeterian, som världens största kioskmongo som inte vet vart han ska ta vägen.  Det är som om alla sluter sig som små musslor så fort jag ger dom någon hoppfull blick som frågar om jag får slå mig ner. Ingen vill ha mig. Ingen vill sitta bredvid någon som mig.

Efter en stund ser jag ett tomt runt litet bord och jag sätter mig ner. Jag stirrar ner i maten. Med en klump i magen och tårarna som bara vill strila ner för kinderna tar jag en tugga av det obegripliga jag har på fatet. Det smakar pyton. Jag sväljer hårt. Det är något slags malet kött med ärtor och krossade tomater. Det värsta jag någonsin ätit. Förvisso så älskar jag ju mat men detta tog ändå priset.

Snart dyker ett askblont huvud fram och jag hoppar till. Det är Chelsea. Hon ler stort.

’’Can I sit here?’’, frågar hon. Utan att vänta på svar drar hon ut stolen bredvid mig och placerar sin perfekta rumpa på den.

’’Sure’’, svarar jag förvånat. Jag ser mig omkring. Det är bara hon som sitter vid bordet med mig. Jag ser Luke sitta och snegla mot oss. Om blickar kunde döda skulle jag vara död nu. Jag blir orolig.

’’Are you gonna eat that?’’.

Jag blir avbruten i mina tankar och ser på Chelsea. Hon pekar lite skeptiskt på min tallrik.

Jag skakar på huvudet.

’’Here, take this then. This school food is awful. I have always my own with me’’. Hon ger mig en macka och sätter sedan tänderna i en annan.

’’Really?’’.

’’Sure! Sharing is caring! Im on a diet anyways’’.

Jag hostar till.

‘’Diet?’’

’’Yes. I need to lose some weight you know’’.

‘’You’re crazy’’.

Hon ser förvånat på mig.

’’You are telling me that I’m crazy?’’.

‘’Yep. I don’t think you need to lose some weight. Who is brainwashing you with that?’’.

Hon ser ner, bryter ögonkontakten och stirrar envist ner i bordet.

’’Everyone. Luke, my friends…’’

Jag kastar en hastig blick mot Lukes bord. Den jäveln.

Jag vänder huvudet mot Chelsea igen.

’’I think you look perfect’’.

Hon ser upp. Mina kinder attackeras av mitt blod och jag rodnar som en idiot. Hur kunde det där slinka ut sådär? Det här var inte min stil. Nyss hade jag ju bara velat störtgrina och springa hem och nu sitter jag och nästintill raggar på en tjej. OMG. Samtidigt kan jag inte direkt ''ångra'' mig då jag kan vara mig själv när jag är med Chelsea.

 Chelsea ler och rodnar även hon också. Hennes små smilgropar blir synliga. Hon var verkligen vacker.

’’Well, thank you. You’re a charming guy’’, säger hon och tar en tugga av mackan. Hon blinkar mot mig.

’’I’ll keep that in mind’’.

Musikklassen är stor och till min lättnad är inte Luke där. Vi befinner oss i aulan. Chelsea sitter snett framför mig med sina två tjejkompisar Jen och Lauren. Våran musikfröken Mrs. Diago kacklar på om någon slags gammal musikal som hon varit på för cirka tjugo år sedan. Ingen ger henne speciellt mycket uppmärksamhet. Jag stirrar ut genom fönstret, för en gångs skull mer intresserad av snöflingor än något annat.

’’…it’s groupwork time! Get in pairs and start to sing my little lovebirds! We will present it in the next lesson! Good luck!’’.

Jag hoppar till. Grupparbete? Var denna skola besatt av sånt eller? Jag vänder mig om för att se om det är någon ledig. Ingen av grabbarna ger mig ens en blick och jag inser att det är hopplöst.

Någon petar till mig i ryggen.

’’Niall?’’.

Jag vänder mig om.

’’Oh hi, Chels’’.

Hon småflinar lite åt mitt nya smeknamn.

’’Can I work with you?’’.

‘’Are’nt you gonna be with your 'girls'?’’. Jag pekar bort mot Lauren och Jen. De står och kacklar om något och slänger med håret.

’’Nope. It’s two and two.

Jag nickar sakta.

‘’Let’s get to work then''. 

Det visar sig att vi har 45 minuter på oss att träna in en duett. Mina kinder blir röda när jag inser att jag måste stå på scen och sjunga framför hela musikklassen imorgon. Jag får ångest, vill inte göra det. Att sjunga hade alltid varit liksom min grej. Ingen visste något om det. Inte ens mamma och pappa. Det enda mina föräldrar visste var att jag spelade gitarr, inget mer.

Låten som vi fått är klichéaktigt nog I’m Yours med Jason Mraz.

Chelsea tar låttextspappret i handen och studerar det. Hon suckar. 

’’Well...uhm…lets begin I guess?’’

Jag nickar och sätter mig på en pall i musikrummet. Nervöst tar Chelsea första ton.

’’Wait!’’, avbryter jag och springer iväg för att hämta en gitarr som hänger på väggen.

Sedan är vi i full gång.

Chelsea

När skoldagen är slut är det många elever som knuffas i korridorerna. Fighten om att komma fram till sitt skåp först. Jag kan inte se Luke någonstans. Tänk om han har hoppat på Niall igen? Eller något ännu värre? Snabbt packar jag ner mina skolsaker som jag ska ha med hem och går ut från skolan och börjar gå. det snöar ute och jag drar jackan tätare omkring mig.

Jag hör tunga steg bakom mig och vänder mig hastigt om. En andfådd Niall kommer ikapp mig.

’’Are you going home?’’, pustar han fram.

‘’Yep’’.

‘’Me too. Can I join you? I mean I’m gonna walk this way anyways’’.

‘’Sure’’.

Niall ler och börjar andas normalt igen och går bredvid mig. Vi pratar på som vanligt samtidigt som vi går genom snötäckta villa områden. Så småningom kommer vi till mitt kvarter och jag har inte lagt märke till att han hängt med nästan ända till mitt hus.

Niall stannar.

’’Well, here is my house’’. Jag pekar på mitt klassiska engelska tegelhus med träbalkar.

’’ We are almost neighbours, my house is just across the street!, skrattar Niall och pekar på andra sidan gatan på ett mörkrött julpyntat hus. 

Jag är förvånad över att jag inte sett honom här tidigare. Visst han är nyinflyttad men ändå? Har jag verkligen varit så självupptagen?

Plötsligt hörs ett förfärligt brummande och i nästa sekund svischar en mörkblå Audi förbi. Jag känner så väl igen den bilen. I förarsätet sitter Luke och bredvid sig har han en storbystad brunett. Mer hinner jag inte se.

’’Watch out, your sick bastard!’’, vrålar Niall efter bilen och hytter med näven. Ganska meningslöst då audin försvinner bakom ett hörn.

Jag vänder mig om mot Niall som ser chockat mot mig. Jag ser sårat ner. Sårad över att Luke alltid ska svika mig och att jag alltid sviker mig själv för varje dag som går då jag fortfarandfe är tillsammans med honom.

’’Was that Luke?’’, frågar Niall efter ett tag.

Jag nickar.

Niall tar ett steg närmare mig och snuddar lätt med handen vid min arm. 

’’Can I ask you something?’’

Woop woop vad tror ni händer nu då? ;)